Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MINDERÅRIG min3der~å2rig, förr äv. MINDREÅRIG, adj.
Ordformer
(minder- 1689 osv. mindre- 1770c. 1820)
Etymologi
[jfr d. mindreaarig; efter t. minderjährig resp. av MINDRE o. -ÅRIG]
1) som icke nått mogen ålder (o. därför rättsligt, politiskt o. socialt intar en särställning); under olika tider o. alltjämt i olika förordningar med åldersgränsen olika fixerad; i lagen om förmynderskap 1924 ersatt med ”underårig” ss. beteckning för person som icke fyllt 21 år (omyndig person); ofta i substantivisk anv.; jfr OMYNDIG, UNDERÅRIG. Swedberg SabbRo 1633 (1689, 1712). I denna förordning (ang. minderårigas användande i fabriksarbete o. d.) förstås med minderårig den, som är under aderton år. SFS 1881, nr 64, s. 2. För minderårig, det vill säga icke konfirmerat barn under 15 år. Därs. 1915, s. 1179. Med minderårig förstås i denna (fattigvårds-)lag den, som icke fyllt sexton år. Därs. 1918, s. 847. Därs. 1931, s. 635. — särsk.
a) jur. i uttr. minderårig förbrytare l. brottsling, person under 18 år som gjort sig skyldig till straffbar gärning; vanl. i inskränktare anv., om dylik person över 15 år, vars förbrytelse blir föremål för särskild straffbehandling (i motsats till förbrytelse av person under 15 år, vilken är strafflös); vanl. i pl. SFS 1917, s. 1381. Kuylenstierna Statsmaskin. 20 (1926).
b) i uttr. minderårigt barn, särsk. (i fackspr.) om barn som ännu icke uppnått den ålder då enligt gällande bestämmelser dess rätt till pension (efter endera av föräldrarna) upphör. PH 5: 3171 (1751). SFS 1920, s. 871.
2) (†) som har l. omfattar ett mindre antal levnads- l. tjänsteår (i jämförelse med ngn annan); äv. i substantivisk anv. En annans minderåhriga tiänstetid. Schück VittA 4: 301 (i handl. fr. 1734). Så väl mine jemnårigas som minderårigas befordran. VDAkt. 1757, nr 293. Därs. 1795, nr 260.
3) (†) som icke har vederbörligt antal levnads- l. tjänsteår (för erhållande av viss befattning o. d.). Börandes äfven de, som tient fullt ut 30 år, hafva företrädet til Pension, för dem, som redan mindreårige gådt utur tienst. PH 9: 241 (1770). VDAkt. 1779, nr 316. Därs. 1790, nr 177.
Avledn. (till 1): MINDERÅRIGHET, förr äv. MINDREÅRIGHET, r. l. f. (minder- 1689 osv. mindre- 1710) [jfr t. minderjährigkeit] egenskap(en) l. förhållande(t) att vara minderårig; tidsrum varunder ngn är minderårig. Pfeif DeHabitu 24 (1713). Under sonens minderårighet. 3SAH 7: 65 (1892). särsk. om tidsrum under vilket en regent är minderårig o. riket därför regeras av en särskilt förordnad förmyndarregering. HC11H 9: 160 (1689). Wedberg 1HD 464 (1922).
Ssgr (i sht i fackspr.): minderårighets-gräns. ålder som utgör i visst fall fastställd gräns då minderårighet upphör. BtRiksdP 1900, I. 1: nr 57, s. 16.
-regering. förmyndarregering för minderårig regent. Hallenberg Hist. 1: 135 (1790). Hildebrand Medelt. 2: 59 (1884).
MINDERÅRING, m.||ig. minderårig person. Dalin (1853). Brottsligheten bland minderåringar. 2NF 23: 1041 (1915).

 

Spalt M 990 band 17, 1944

Webbansvarig