| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MENEDARE me3n~e2dare (mene´dare Weste), m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
1) person som har begått l. begår mened (se d. o. 1). 1Tim. 1: 10 (NT 1526). Såsom meenedharenom gåår, så gåår ock honom som eedhen fruchtar. Pred. 9: 2 (Bib. 1541). Ej må den vittna, som menedare, eller för sådant brott då anklagad är. SFS 1918, s. 570. SDS 1943, nr 74, s. 16. jfr VITTNES-MENEDARE.
2) (numera föga br.) person som har brutit l. bryter löfte l. försäkran o. d. som bekräftats med ed; i sht med avs. på trohets- l. ämbetsed; förr äv. allmännare: löftesbrytare; ngn gg: lögnare; jfr MENED 1 b, 2. OPetri Kr. 229 (c. 1540). Then tyrannen och meenedaren Kong. Cristiern. Svart G1 164 (1561). Blifwer nogon (i ett domkapitel) beslagen at han tager mutor, på thet han sakerna skal meckla och bijleggia uti Capitlet, then skal, såsom en menedare, sättias ifrån Consistorio. KOF II. 1: 378 (1659). Viker han .. sielf af (som vill flytta utrikes), innan han (med stadgad avgift) rätt för sig giordt; varde för menedare förklarad. HB 3: 5 (Lag 1734). Agardh ThSkr. 1: 20 (1842, 1855).
(2) -KUNG. (enst.) konung som brutit sin ed (ett med ed bekräftat löfte). Hagberg Shaksp. 2: 275 (1847).
Spalt M 783 band 17, 1944