| Publicerad 1943 | Lämna synpunkter |
MEDELMÅTTA me3del~mot2a, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 f.||ig.; best. -an; pl. -or; äv. (numera bl. tillf. i bet. 1) MEDELMÅTT me3del~mot2, n.; best. -et.
1) om det i visst fall normala i fråga om storlek l. begåvning l. kvalitet l. värde av gjorda insatser o. d., medelnivå (se d. o. 2); i sht i uttr. angivande ngts förhållande till medelnivån; äv. om förfaringssätt som undviker överdrifter i olika riktningar, jämnmått, måtta, medelväg (se MEDEL-VÄG, sbst.2 2). Vara över, under medelmåttan, stundom medelmåttet l. ngts medelmått o. d. Hålla medelmåttan, förr äv. hålla (ett) medelmått. Lär i alla tingh itt Medelmåth wäl hålla. Palmchron SundhSp. 246 (1642). I Stockholms län är afkastningen öfver medelmåttan af alla sädesslag, med undantag af hvetet, som endast gifver medelmåttig skörd. LAHT 1895, s. 371. (K. XII:s) fallenhet för matematik öfverskred medelmåttan. Hjärne K12 4 (1902). (Den infödde Amerika-svensken) står vida över hemlandets medelmått och över amerikanens eget. Högberg Baggböl. 2: 50 (1911). Till växten var han .. långt under medelmåttet, nära nog en dvärg. LVetA IV. 5: 56 (1912). särsk.
a) (†) lämplig l. passande tidslängd för ngt. Man (har) .. ett medel mått at sofwa föresatt, nämligen 7. Tijmar. Palmchron SundhSp. 331 (1642).
b) mer l. mindre nedsättande; ofta närmande sig l. övergående i bet.: jämnstrukenhet, slätstrukenhet, medelmåttighet (se d. o. 2). De som til medel-måt, och ei däröfwer, hinna. Brenner Dikt. 1: 32 (1700, 1713). För medelmåttan född han (dvs. dåren) snillets örnflygt apar / Af hopens undran stolt, som på hans skyfärd gapar. Tegnér (WB) 1: 44 (1802). Ingen karakter är mera betecknande för den nyare fosterländska vitterheten än dess medelmåtta. BEMalmström 7: 355 (1852).
2) (medelmåtta) person med medelmåttig begåvning; vanl. nedsättande. Det är blott den egenkära medelmåttan och det djerfva halfsnillet förbehållet, att aldrig misstro sina krafter. Rosenstein 1: 78 (1787). (Boileau) sökte oförtrutet att till deras rätta halt reducera de många medelmåttor, som trängdes på den franska parnassen. NF 2: 792 (1877). (Eleven) Oskar Andersson, den pålitliga medelmåttan, kunde ge sig till att hacka och stamma på saker som suttit som berg för fjorton dar sen. Swensson Willén 253 (1937).
3) (medelmått) (†) nedsättning (av skatt), förmedling; jfr MEDEL, sbst. 11, o. FÖRMEDLA II 2. Och kwnnom wj intet annet medelmåt ther wppå (dvs. på gärden) göra wtan som wårt elskeliga rikis råd ther om beleffwet. G1R 3: 325 (1526).
1) till 1: medelmåttig, medelstor, medelgod o. d. (Lat.) Mediocris .. (sv.) medelmåtta. VarRerV 59 (1538). Otto store spenger och fem medelmotto. BtFinlH 3: 371 (1557). Medelmåtto elgshuder 1 1/2 deker. SkinnkamRSthm 1569 C, s. 4.
2) allmännare: som befinner sig mitt emellan annat. Solenes himmel är mit emillen Saturnj och Månens therföre haffuer hon ett medelmotto lop emoth them bådom. Luth Astr. 6 (1584). —
MEDELMÅTTAN, adv. [jfr övermåttan] (†) till 1: måttligt, medelmåttigt. Solen träder på then 11. Maij vthi Twillingens Teckn som är medelmåttan warmt och fuchtigt. IErici Colerus 1: 119 (c. 1645). —
MEDELMÅTTIG, se d. o. —
MEDELMÅTTLIG, adj.; adv. -a (Linc. (1640), Hamb. (1700)), -en (Ekblad 212 (1764)). (-måtel- 1647. -måtl- 1642. -måttel- 1640—1764. -måttl- 1848) [fsv. midhalmatelika, adv.] (†) = medelmåttig 1. Linc. (1640; under medioximus). En medelmåttlig makt i vilja och talang. Cygnæus 4: 162 (1848).
Spalt M 621 band 17, 1943