Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MARKANT markan4t l. -aŋ4t, adj. -are; n. o. adv. =. (förr äv. med fr. stavning)
Etymologi
[liksom t. markant av fr. marquant, p. pr. av marquer (se MARKERA)]
klart l. tydligt framträdande, skarpt tecknad, markerad; som på grund av sina tydligt framträdande särdrag är lätt att urskilja l. lätt märkes; äv. övergående i bet.: påtaglig, tydligt märkbar, betydande, framstående, anmärkningsvärd. (Atterboms Lycksalighetens ö är) en högst egendomlig och markant skapelse inom den nyare svenska skönlitteraturen. Sturzen-Becker SvSkönl. 52 (1845). Alla dessa hufvud äro markanta. PT 1902, nr 87 A, s. 3. Ett synnerligen markant ljud. FoFl. 1911, s. 83. Hans konst i dess klara och markanta linjer. DN(A) 1930, nr 31, s. 6. Den under senare år allt mer markanta orienteringen mot söder hos de .. svenska kolimportörerna. SvD(A) 1930, nr 251, s. 7. — särsk. om person; i sht förr äv. övergående i bet.: framstående, prominent. Denne grefve Schwerin .. är en af de mest marquanta personer i vårt stånd. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 50 (1815). En markant figur i det moderna svenska måleriets krönika. SvD(A) 1929, nr 289, s. 8.

 

Spalt M 328 band 16, 1942

Webbansvarig