Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MANIKYR man1iky4r l. MANIKUR man1ikɯ4r, r.; best. -en, äv. -n.
Ordformer
(-cur 1926 (: manicuretuin) —1932. -cure 1904—1924. -kur 1923 osv. -kyr 1919 osv.)
Etymologi
[jfr d. manikure, t. manikur, maniküre, manikure, eng. manicure; av fr. manicure, av lat. manus, hand, o. cura, vård (jfr KUR, sbst.3)]
skötsel av händerna, i sht naglarna; handvård; jfr PEDIKYR. Bergman Dröm. 183 (1904). Söderberg Skönhetsv. 90 (1918).
Ssg: MANIKYR-ETUI. etui för förvaring av redskap för manikyr; vanl. med inbegrepp av redskapen. Laurin Folkl. 232 (1915).
Avledn.: MANIKYRERA l. MANIKURERA, v. (-kur- (-cur-) 1908 osv. -kyr- 1932 osv.) [jfr d. manikurere, ävensom t. maniküren, eng. manicure] tr. o. refl.: sköta om (ngns l. sina) händer, särsk. putsa (o. polera) naglarna på (ngn l. sig); äv. med händer l. naglar ss. obj. Laurin Skämtb. 493 (1908). Vi (kontorsflickor), som knappt har tid att manicurera oss. Wägner Norrt. 134 (1908). Hon .. började manikurera sina naglar. Hellström Malmros 333 (1931). —
MANIKYRIST l. MANIKURIST, f.||ig. (-kur- (-cur-) 1904 osv. -kyr- 1923 osv.) person som yrkesmässigt utövar skötsel av andras händer (i sht naglarna). Ekbohrn 2: 375 (1904). DN(A) 1933, nr 269, s. 27.

 

Spalt M 247 band 16, 1942

Webbansvarig