Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MALKONTENT mal1kontän4t, äv. MALKONTANT -tan4t l. -taŋ4t, adj.; n. =. (Anm. Ordet förekommer i ä. tid äv. oböjt i pl. RP 2: 51 (1631; i attributiv anv.), Widekindi KrijgH 37 (1671; i predikativ anv.)).
Ordformer
(förr vanl. skrivet -con-. mal- 1614—1932. male- 1631—1723. -tant 1631—1925. -tent 1614—1932)
Etymologi
[jfr eng. malcontent; av fr. malcontent, av mal, illa, av lat. malus, ond, dålig, o. content (se KONTANT, adj.1)]
1) (numera föga br.) missbelåten, missnöjd. RA II. 1: 517 (1614). Af the månge malecontente officerare (skulle) snart .. något vidrigt spörjas. SvPrästProt. 2: 174 (1723). AB(A) 1932, nr 88, s. 3. särsk. (†) i uttr. malkontent av ngt, missnöjd på grund av ngt. Ekeblad Bref 1: 304 (1654).
2) (knappast br.) oense, osams, ”okontant”. NF (1886). BonnierKL (1925).
Avledn.: MALKONTENTHET, f. (†) till 1: missnöje, missbelåtenhet. OxBr. 1: 44 (1614).

 

Spalt M 129 band 16, 1942

Webbansvarig