| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MAJESTÄT maj1estä4t, förr äv. MAJESTAT, n. (G1R 1: 172 (1523) osv.) ((†) r. l. f. G1R 29: 539 (1560), Nohrborg 15 (c. 1765), resp. (om person) f.||(ig.) G1R 1: 95 (1523), Sturzen-Becker 3: 30 (1861)); best. -et (ss. r. l. f. osv. -en); pl. = l. -er.
1) (i sht i vitter stil) om det upphöjda tillstånd l. de upphöjda egenskaper som utmärka en suverän härskare.
a) om det tillstånd l. de egenskaper som äro förbundna med Guds ställning ss. härskare över världen o. människorna, ss. allmakt, oändlig storhet, höghet, gudomlig ”härlighet”; numera företrädesvis med anslutning till allmännare l. oeg. anv. (b β β’, c, d). Mat. 25: 31 (NT 1526). Herren wår Gudh, haffuer låtit oss see sina herligheet och sitt maiestat. 5Mos. 5: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: storhet). Efter sin upståndelse .. är (Kristus) satt uti guddomeligit välde och Majestät. Borg Luther 1: 479 (1753). Hvar stjerna, som på fästet tindrar, / Är vittne om ditt (dvs. Guds) majestät. Ps. 1819, 28: 4. Almqvist AmH 1: 18 (1840). — särsk. (†) ss. genitivattribut till ord som betecknar gudomligt attribut; i sådana uttr. som majestätsens säte l. tron, om Guds tron l. dyl.; möjl. att hänföra till 2 a. Kolmodin QvSp. 1: 367 (1732). Wallin 2Pred. 1: 231 (1838).
b) om det tillstånd l. de egenskaper som äro förbundna med ställningen ss. suveränt statsöverhuvud (konung l. kejsare o. d.), ss. stor (i vissa avseenden total) makt o. myndighet, personlig okränkbarhet, högsta värdighet, förhållandet att vara föremål för vördnad o. dyrkan o. d.; mer l. mindre närmande sig bet.: (kunglig l. kejserlig) höghet l. storhet l. makt l. värdighet, suveränitet; numera företrädesvis med anslutning till allmännare l. oeg. anv. (β β’, c, d). (Ester sade till konung Artaxerxes:) (Jag) wardt .. förfärat för titt stora Maiestet. St. af Est. 5: 15 (Bib. 1541; Apokr. 1921: härlighet). Ther efter öfverantvarde vij här medh vår konungzlige crone .. vår .. äldste son, .. her Erich .., och tilägne honom sådane maijestet, högheet och våldh .. såsom then arfföreningh .. uthi .. Vesterås .. förmäler och uthvijser. G1R 29: 539 (1560). Konungens Majestät skal hållas i helgd och vördnad. RF 1809, § 3. När .. högsta makten hel och hållen, eller till sina väsendtliga delar, handhafves af en enda person, benämnes han Monark, och åtnjuter en öfver allt annat upphöjd värdighet, som betecknas med uttrycket Majestät. Palmén JurHb. 23 (1859). Grimberg VärldH 8: 60 (1938). — särsk.
α) (†) ss. genitivattribut till ord som betecknar kungligt l. kejserligt attribut; i sådana uttr. som majestäts insegel l. sekret, kungligt osv. sigill, rikssigill; majestäts säte, kunglig osv. tron; möjl. att hänföra till 2 b. SvTr. 4: 28 (1522). Tempeus Messenius 129 (1612).
β) i utvidgad l. bildl. anv.
α’) (numera knappast br.) om en stats l. ett folks l. en folkgrupps suveränitet l. självbestämmanderätt l. (rättsliga) okränkbarhet. Schroderus Sleid. 75 (1610). Om Lybeck .. ville ersättja Sveriges kostnad och ingenting tilbiuda mot dess Majestet eller Sielfrådighet, så var man til en ständig fred benägen. Dalin Hist. III. 1: 328 (1761). Folkets majestät och makt. Kolmodin Liv. 1: 164 (1831). Sundén (1887).
β’) (fullt br.) allmännare: höghet, upphöjdhet; makt, bjudande myndighet; okränkbarhet, helgd o. d.; stundom med anslutning till d. Där ser du dygden i sin heder, / Och äran i sin Majestät. Dalin Vitt. I. 3: 48 (1736). Uti dessa tvenne egenskaper, att vara oföränderlig, att gälla lika för alla, består lagens helgd, hans majestät. Snellman Stat. 108 (1842). Inför dödens majestät. PT 1912, nr 217 A, s. 3. Hennes fulhets okränkbara majestät. Bergman LBrenn. 283 (1928).
c) om de yttre egenskaper som anses känneteckna en suverän härskare, ss. ett förnämt, vördnadsbjudande l. imponerande yttre, värdighet i hållning o. uppträdande, kunglig prakt o. d., l. motsvarande tillstånd. L. Paulinus Gothus MonPac. 313 (1628). Dit ansigt något hyser, / Som långt mer än menskligt är, / Se hvad Majestät der lyser. Lalin Arachne 6 (1750). Märks majestät i hennes gång? Hagberg Shaksp. 12: 194 (1851). Henne, som jag nyss sett / I kungligt majestät med spira, krona / Och nu såg lutad stå vid hårda gallret, / .. I qvinlig hvardagsdrägt. Wennerberg 4: 269 (1885). Den vingstarka fogeln (dvs. kungsörnen), som i stolt majestät kretsar kring de öde fjällen. Munthe Skizz. 102 (1888). — särsk.
α) (†) konkretare: prakt, härlighet. Phrygius HimLif. 6 (1615). På pracht, ståt, majestet och plägning fattades intet (vid Ahasverus’ gästabud). Swedberg SabbRo 657 (1692, 1710).
d) bildl., om egenskap (l. tillstånd) hos ett föremål: upphöjd l. storslagen skönhet, storslagenhet, egenskapen att vara imponerande, sublimitet, mäktighet; i sht i fråga om naturföremål l. byggnadsvärk. Kellgren (SVS) 2: 304 (1790). Hafvets .. imponerande majestät. Höjer Sv. 2: 892 (1879). Vid kusten antager .. (den normandiska naturen) en karakter af vildhet, som på sina ställen stegras till storslaget majestät. Anholm Norm. 1 (1898). (†) En Tragœdia är til sitt Mayesteet then Heroiske Dickten lijkformigh. Arvidi 12 (1651).
e) [jfr c, d] (i sht skämts.) i fråga om person l. föremål, i uttr. i ensamt majestät, förnämt ensam (som en konung l. dyl.). Månen seglade fram i ensamt majestät bland bleka molntrasor. Hammenhög PoB 175 (1931).
f) (†) övergående i bet.: (högsta) höjd, fullkomning. Gudzfruchtan, högt förstånd, rättrådighet och nåde / Sitt högsta majestät har vunnit i .. (drottningens) bröst. TRudeen Vitt. 145 (c. 1693).
2) om person l. väsen l. föremål o. d. som utmärkes av majestät (i bet. 1).
a) om Gud (särsk. Fadern), med särskild tanke på hans ställning ss. härskare över världen o. människorna; vanl. (o. numera bl., företrädesvis med anslutning till b) med bestämning som utgör ett förklarande tillägg (ss. det gudomliga, oändliga majestätet, majestät(et) i höjden o. d.); förr äv. i uttr. hans (gudomliga) majestät. (Kristus) sitter .. på maiestetennes höghre sidho j höghden. Ebr. 1: 3 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). (Straffdom över Juda:) Jerusalem faller, och Juda ligger omkull, .. så at the hans Maiestetz öghon emoot streffua. Jes. 3: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: hans härlighets). Thet Gudhdomliga Maiestetet. LPetri 1Post. Förspr. 4 a (1555). Hans guddomlige maijestet. RA I. 1: 717 (1560). Höga Majestät! vi alle / För dina fötter nederfalle. Ps. 1819, 3: 1. Majestät i höjden, / Kunde jag dig prisa. Därs. 1937, 209: 4.
b) om suveränt statsöverhuvud l. dess gemål (ss. konung, drottning, kejsare, kejsarinna).
α) tillsammans med ett framförställt attribut bildande en titel för kunglig l. kejserlig person, ss. hans, hennes, eders l. ers (förr äv. e(de)r l. e(de)rt) majestät (förkortat H. resp. E. Maj:t l. M:t); hans majestät konungen; hennes majestät drottningen; deras majestäter; äv. (numera mindre br.) hans, hennes, e(de)rs (förr äv. eder) kunglig(a) l. konglig(a) (förr äv. konungsliga) majestät (förkortat H. resp. E(de)rs K. l. Kungl. l. Kongl. Maj:t l. M:t), deras kungliga majestäter; äv. (numera bl. tillf.) hans svenska, katolska o. d. majestät; äv. (numera knappast br.) kunglig l. konglig (förr äv. kungliga) majestät (förkortat Kungl. l. Kongl. l. K. Maj:t l. M:t), förr äv. kunglig(a) osv. majestäten, konungen (i denna anv. stundom svårt att skilja från c); förr äv. hans nåd(e)s majestät; i fråga om utländska förh. äv. hans majestät kejsaren, äv. (numera föga br.) eders kejserliga majestät osv. Hans nadis (dvs. nådes) maiestath. G1R 3: 78 (1526). Kunglige Magistath, wår aller nådigiste härre ock konung. BtFinlH 3: 167 (1545). Söffrin (Norby) achtade Hans Kongligh Maiestettz påbodh .. platt intedt. Svart G1 78 (1561). H: K: M:ttz (dvs. drottning Kristinas) Födelsedagh. HovförtärSthm 1643, s. 533. Nödgas jagh reesa tillbakars igen och Kongl. Maij:ten wijdare beswära. VDAkt. 1661, nr 331. Ehr Majestät. Geisler Fägnet. Inl. (1709). Hans Svenska Maj:t. FredsfördrSvRysslFredricsh. 1809, s. B 1 b. Gustaf (I) kallades hans nåde, Erik (XIV) införde benämningen hans majestät. Fryxell Ber. 3: 257 (1828). Jag (utbeder) mig att få i korthet skriftligen framlägga inför Eders Maj:t mina bekymmer öfver den politiska ställningen för dagen. De Geer Minn. 1: 268 (1864, 1892). Hans Majestät skall inviga en ny bibana. Strindberg NRik. 26 (1882). Deras majestäter (dvs. konungen o. drottningen av Neapel) voro i sin lilla loge (på teatern). Tegnér Armfelt 2: 162 (1884). särsk. (†) i uttr. min l. vår majestät l. majestäts o. d., användt (av suveränt statsöverhuvud l., i sht skämts., av annan person) ss. omskrivning för första personens personl. resp. possessiva pron. (jag, min osv.). Där wår Majestet närwarande är, då återwände alle wåre Officerers .. macht och myndighet. Schmedeman Just. 197 (1621). Däd war Johannes Magnus som sade åt Kungen öfwer boolet: Min Majestet dricker Ehrs Majestet til. Columbus Ordesk. 55 (1678; uppl. 1908).
β) (numera i sht ngt vard.) i annan anv. Ther Majestetet närwarandes är, wenda åtter alla befalningsmens macht. Gustaf II Adolf 248 (1621). At en Majestät, en Kung, en Drotning upvuxo i hvar vrå. Dalin Arg. 2: 286 (1734, 1754). Av husets döttrar var det endast den äldsta, som förekallades och fick niga för majestätet. HoL 2: 79 (1922).
c) statsv. i uttr. kunglig majestät (förkortat Kungl. Maj:t l. K. M:t), om den kollektiva myndighet (konungen i statsrådet, tillförordnad regering) som i konungens namn utövar den högsta styrande makten; stundom äv. om den högsta dömande myndigheten (högsta domstolen l. regeringsrätten). Kunglig majestäts kansli, se KANSLI 1 a. Kunglig majestät och kronan, se KRONA 2 a α. SkrGbgJub. 6: 71 (1587). (N. N.) anförde besvär hos Kungl. Maj:t, som .. resolverade, att han funnit domkapitlet ej hafva handlat rätt. KyrkohÅ 1913, s. 103. Kunglig majestäts nådiga tågordning. Siwertz JoDr. 110 (1928).
d) (i sht i vitter stil) i bildl. anv. av b.
α) (i sht skämts. l. ironiskt) om högt uppsatt l. mäktig l. stolt person l. om person som är föremål för allmän dyrkan o. d.; förr äv. i anv. motsv. b α slutet. Hennes majestät kvinnan. Hur man för mig sig skulle grufva / Och krypa för min Majestät! Dalin Vitt. 3: 91 (c. 1745). Den ensamme nattsvärmare, som satt vid årorna, var ingen mindre än själfva Hans Sardoniska Majestät — Eric Lindenow. Lundegård Tit. 266 (1892).
γ) (mera tillf.) om djur; förr äv. i anv. motsv. b α slutet. (Lejonet sade till björnen:) förachtar och wanärar tu mijn Maiestedz kosteligha wåningh? Balck Es. 157 (1603).
δ) (mera tillf.) om föremål o. d. All firmamenter och maÿesteter, / sohl, måna, stiernor och alla planeter. Wivallius Dikt. 80 (1631). Dessa tre majestät (dvs. Helagsfjället, Sylarna o. Stora Herrångsstöten). TurÅ 1906, s. 254.
3) [sannol. elliptiskt för ssg med MAJESTÄT ss. förled] (†) majestätspall l. tronhimmel? (Drottning Kristina) För hwilken war bijgdt (dvs. byggd) en troon med ett Maijestett. RARP 2: 7 (1633).
-FÖRBRYTARE. jur. person som begår l. begått majestätsbrott. Lindfors (1824). Wedberg 1HD 93 (1922). —
-PALL. (förr) på en öppen plats uppförd ställning l. estrad för konungen. HSH 10: 25 (1616). UpplFmT 44: 79 (1932; om förh. 1594). —
-PLURAL l. -PLURALIS. [jfr t. majestätsplural; efter nylat. pluralis majestatis] (numera mindre br.) språkv. plural av första personens personliga o. possessiva pronomen (vi, vår osv.), använd av suveränt statsöverhuvud (l., skämts., av annan person) i st. f. singular (jag, min osv.). Vi (i uttr. vi Karl o. d.) är .. en majestäts-plural. Tullberg SvSpr. 2: 98 (1836). TySvO 1521 (1932). —
-RÄTT, r. l. m. statsv. rätt tillkommande suveränt statsöverhuvud. Geijer I. 1: 101 (1818). KyrkohÅ 1901, s. 309. —
-SIGILL. (i fråga om ä. förh.) ett suveränt statsöverhuvuds sigill, kungligt l. kejserligt sigill, rikssigill. Lagerbring 1Hist. 3: 598 (1776).
Spalt M 68 band 16, 1942