Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MAGISTRATUR maj1istratɯ4r, l. 01—, r. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr dan. o. t. magistratur; av fr. magistrature, avledn. av magistrat (se MAGISTRAT)]
(i fråga om utländska förh., numera föga br.)
1) (överhetspersoners) ämbete; äv.: behörighet att utöva ett ämbete; ämbetsutövning, ämbetsmakt. SP 1792, nr 149, s. 2. (Han har) kommit till den högsta magistraturen i Republiken (dvs. Förenta staterna). SvLittFT 1835, sp. 694. Stavenow EngRev. 174 (1895). Ekbohrn (1904).
2) ämbetsmannakår. SvT 1852, nr 19, s. 3.

 

Spalt M 46 band 16, 1942

Webbansvarig