Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LURVA lur3va2, v.1 -ade.
Etymologi
[sv. dial. lurva; jfr nor. lurve; till LURV]
1) med avs. på hår: göra lurvig; numera bl. i förb. lurva om (se särsk. förb.). Nordforss (1805). Meurman (1846).
2) (†) oeg.: ligga liksom en lurvig hårbeklädnad. Rogen lurfvar vid jorden. Ullenius Ro § 52 (1730).
3) refl., oeg.: bliva ruggig; i förb. lurva upp sig (se särsk. förb.).
Särsk. förb.: LURVA OM. (föga br.) till 1, oeg.: ruska om. Sedan .. (hundarna) fått lurfva om räfven ett par tag hvar i sin tur (så osv.). Lindholm Sibbo 1: 187 (1890). —
LURVA TILL. (†) = LURVA, v.1 1. Nordforss (1805). —
LURVA UPP10 4, äv. OPP4.
1) (†) = LURVA, v.1 1. Nordforss (1805).
2) (mindre br.) till 3, refl., om lina: rugga upp sig, bliva ruggig. Schröder Fiske 88 (1900).

 

Spalt L 1219 band 16, 1941

Webbansvarig