Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LUNK luŋ4k, sbst.2, r. l. m. (Tersmeden Mem. 2: 221 (1736) osv.), i obest. form äv. n. (Lind (1749), Östergren (1932)); best. -en.
Etymologi
[jfr nor. lunk; vbalsbst. till LUNKA, v.1]
(ngt vard.) motsv. LUNKA, v.1 1.
1) långsamt o. sävligt springande, långsam språngmarsch; gående som erinrar om långsamt (o. klumpigt) springande; ofta i fråga om djur: långsamt trav (ngt raskare takt än skridt). Hålla lunken, hålla ut (i långsamt springande o. d.). Hålla lunken med ngn, hålla jämn fart l. jämna steg med ngn. Löpa i lunk. Columbus Ordesk. 12 (1678; uppl. 1908). (Hinduerna) sprungo i lunk utmed ån. Wetterbergh Penning. 115 (1847). Hästarne .. sprungo i rask lunk. Ödman VårD 1: 138 (1887). SvD(B) 1929, nr 54, s. 16. — jfr BOND-, GRÖT-, GÄSTGIVAR-, HALV-, KO-, PRÄST-, TRAV-LUNK.
2) bildl., för att angiva att ngt sker långsamt l. i jämn fart l. enformigt l. utan avbrott; ofta i fråga om arbete l. sysselsättning o. d. Hålla lunken, i sht förr äv. hålla lunken ut, hålla ut, fortsätta som man börjat, gå på. Hålla lunken med ngn, hålla (arbets)takten med ngn. CIHallman 255 (1778). Crusenstolpe Ställn. 12: Bih. 45 (1848). Den ende som kunde hålla lunken med Hilleström (i tavelfabrikation) var Limnell. Estlander KonstH 499 (1867). Normalprosans tunga lunk. Cederschiöld Skriftspr. 319 (1897). Livet går vidare sin stilla, arbetsamma, nöjda lunk. SvD(A) 1935, nr 280, s. 7.
Ssg: (1) LUNK-TAKT. Bremer NVerld. 2: 188 (1853). Cederschiöld Rytm. 95 (1905).
Avledn.: LUNKIG, adj. (†) till 1: som erinrar om lunkande. Lunkiga små hopp. Bremer Strid 156 (1840).

 

Spalt L 1201 band 16, 1941

Webbansvarig