Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LUGN luŋ4n, n.; best. -et; pl. (numera bl. i bet. 2) = (Sahlstedt (1757), Östergren (1932)); förr äv. (anträffat bl. i bet. 1) LYGN, sbst.1
Ordformer
(liung 1746. lugn (-ghn, -ngn) 1526 osv. lygn c. 1635)
Etymologi
[fsv. lughn, motsv. d. lun, fd. lun(dh), loghn, nor. logn, vindstilla, ställe där vattnet är blankt, isl. logn, vindstilla, av ett germ. luȝna-, rotbesläktat med LJUS o. trol. närmast befryndat med LÅGA, sbst.; jfr isl. lón, f. o. n., lugnvatten, smult vatten, av ett germ. luhna-. Formen lygn har sin vokal från LYGN, adj. (se LUGN, adj.). Grundbet. är: förhållandet att (l. plats där) vattenytan är blank. — Jfr LUGN (LYGN), adj., LUGNA (LYGNA)]
1) i fråga om vatten(samling) o. luft: tillstånd utan (nämnvärd) rörelse, stillhet; vindstilla, stiltje; i fråga om hav, sjö, flod äv. med särskild tanke på ytans stillhet (o. blankhet); jfr LUGN, adj. 1. Ett fullständigt lugn rådde l. det rådde fullständigt lugn i viken. Lugnet före, efter stormen (äv. bildl.). Lugn(et) på ytan (vanl. bildl.). OPetri 2Post. 39 b (1530). När lugn blir på haf, Och vinden är tyst, / Då (osv.). Nicander 1: 472 (1826). När .. det stora, blanka lugnet utbreder sig öfver hafsdjupen, då (osv.). Topelius Vint. II. 1: 171 (1850, 1881). Grimberg VärldH 4: 284 (1930; bildl.). (†) (Han) bödh wädhret och haffuet och thet wart stilla lughnet. Mat. 8: 26 (NT 1526). — jfr AFTON-, DÖDS-, KAV-, NATT-, SPEGEL-LUGN m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. (ut)i l. under lugn(et), vid l. under vindstillhet(en) l. stiltje(n). (Böljorna) leka intet mycket i lugnet. Verelius Herv. 148 (1672). Mörk Ad. 2: 126 (1744: under). Sahlstedt (1773).
b) (vard.) i det ss. tillrop vid yttringar av upprörd sinnesstämning använda bildl. uttr. lugn i stormen; vanl. anslutet till 4. Han .. ville helt sonika köra ut mej .., men jag sa’ bara: Lugn i stormen, lille vän! Janson Gast. 140 (1902).
2) förhållande(t) att vara skyddad mot storm l. blåst; skydd mot storm l. blåst; lä; äv. i utvidgad anv., om plats l. område som erbjuder dylikt skydd. The Ädle fem, som .. / .. bracht wårt Skep i lugn, och stille. Stiernhielm Jub. 122 (1644, 1668; i bild). Ocean har .. giordt in emellan .. (bärgen) ett lugn. Swedenborg RebNat. 1: 8 (1719). Täta och prydeliga häckar, som gifva lugn emot vädret. Fischerström Mäl. 255 (1785). Lugnen i fjärdarna inomskärs. Östergren (1932).
3) tillstånd som är fritt från störande förhållanden l. händelser l. från större förändringar l. växlingar, lugna förhållanden, ostördhet, stillhet, fred o. ro, frid; särsk. i fråga om stat, samhälle, samfund o. d.: tillstånd som icke störes av krig, uppror, stridigheter o. d., normala, stadgade förhållanden; jfr LUGN, adj. 3. I lugn och ro. Om jag får några veckors ostört lugn. Fredens lugn. Störa, återställa, upprätthålla (freden och) lugnet i ett land, samhälle. Han skapade lugn och ordning i samhället. Så länge .. (hustrun) i lugn vid mannens sida sitter. Kolmodin QvSp. 1: 541 (1732). Rikets sjelfständighet och inre lugn. Järta 1: 43 (1809). Tidskiftet 1874—85 (har i England) företett .. lugn och .. stadga i bankräntan. Forssell Stud. 2: 137 (1888). (Han) drog sig tillbaka till privatlifvets lugn. 3SAH 4: 97 (1889). Svara för lugnet på .. gatorna. Hellström Malmros 61 (1931). — jfr FREDS-, HELGDAGS-, SÖNDAGS-LUGN m. fl. — särsk. (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., om plats l. boning där man kan njuta fred o. ro l. ostördhet; fristad; förr äv. i pl. Lalin Arachne 12 (1750). (Haga skyddsgudinna om G. III:) till mina lugn i dag han återvänder. JGOxenstierna 1: 258 (1786, 1805).
4) sinnestillstånd som icke är påvärkat av ngt som oroar (ss. smärtor, bekymmer, farhågor o. d.) l. av affekter, (sinnes)ro, sinnesjämvikt, fattning, självbehärskning; trygghet; jfr LUGN, adj. 4. Ett orubbligt lugn. Ingenting kan rubba hans lugn. Bevara, återvinna sitt lugn. Patienten har nu fått lugn. Tessin Bref Föret. 5 (1756). Må lugnet i mit bröst på qvalets stormar följa. Kellgren 3: 8 (1792). Med lugn för Gud och man han gick sin stig. Geijer Skald. 1 (1811, 1835). (Jag) kände .., att hon skulle blifva .. farlig för mitt lugn. De Geer Minn. 1: 83 (1892). Öfverläggningen (var) präglad af lugn och värdighet. Därs. 2: 5. Lugnet i Mattsons ögon irriterade honom. Siwertz Sel. 2: 116 (1920). — jfr BOND-, DÖDS-, KO-, SAMVETS-, SINNES-, SJÄLS-LUGN m. fl.
Ssgr, se LUGN, adj. ssgr.

 

Spalt L 1161 band 16, 1941

Webbansvarig