Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LJUMMA jum3a2, v.2 -ade (sup. pass. ljumts Lagerkvist Järn 80 (1915)). vbalsbst. -ANDE, LJUMNING.
Ordformer
(förr äv. liu-, -uma)
Etymologi
[jfr fsv. liomadher, p. adj., ”ljummad”, ljum; vbalavledn. av LJUM, adj.2]
1) (vard. o. i vitter stil) motsv. LJUM, adj.2 1; med avs. på resp. om vätska, luft, väder, vind o. d.
a) tr.: göra ljum, uppvärma (ngt) så att det blir ljumt, svagt uppvärma; äv. utan obj.; i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv., närmande sig bet.: ljum. Linc. (1640). Sedan ljummar man öfver elden litet lim och vatten. Miniatursk. 71 (1784). Aftvå blodet med ljummadt / vatten. Johansson HomIl. 11: 829 (1846). Där luften ljummades av sydvästvinden. Byström Galsworthy Aristokr. 388 (1919). — särsk.
α) i p. pr. (utan bestämd avgränsning från c), i mer l. mindre adjektivisk anv.: (mildt) värmande; ofta närmande sig bet.: ljum. Tegnér (WB) 2: 97 (1812). Vårljuset är redan inne, som lofvar ljummande vindar. SD 1901, nr 575, s. 4.
β) (numera bl. mera tillf.) i allmännare anv.: svagt uppvärma; värma; jfr LJUM, adj.2 1 slutet. Jernet (dvs. spjutet som tränger in i bröstet) ljummas af lungan. Adlerbeth Æn. 246 (1804). Solskenet ljummar skönt på våra våta kinder. Engström 1Bok 55 (1905).
b) i pass. med intr. bet.: vara l. bliva ljum, börja bli ljum. Lindfors (1815). Sommaren ljummades solklar och härlig. Tavaststjerna Barnd. 268 (1886). — särsk. (numera bl. mera tillf.) i allmännare anv.: (svagt) uppvärmas o. d.; jfr LJUM, adj.2 1 slutet. Cygnæus 7: 289 (c. 1850). Jorden ljummas, och det blir / liv i de fördolda fröna. Rundt StillÅn 57 (1920).
c) intr.: vara l. bliva ljum; kännas ljum; numera bl. opers.; jfr a α. När Öhlet .. lijtet liumar, gifwer man det sedan medh Giäst. Rålamb 13: 76 (1690). Det ljummar i luften. Kurck MargA 192 (1925).
2) (i sht i vitter stil; numera bl. mera tillf.) bildl.
a) värma; (upp)liva; äv. i pass. med intr. bet. Leopold 2: 179 (1799, 1815). Som hela hans väsende är utan anspråk, ljummas man rätt behagligt i hans umgänge. Törneros Brev 2: 103 (1827; uppl. 1925). Min känsla skall ljummas på nytt. Runeberg (SVS) 1: 254 (1833).
b) göra ljum, dämpa, avkyla; jfr LJUM, adj.2 2. Ett förfeladt hopp ljummade ej hans nit, att (osv.). Adlerbeth ÅmVetA 1807, s. 8.
Särsk. förb. (vard. o. i vitter stil): LJUMMA TILL10 4. till 1 c: (hastigt börja) bli ljum; (i lindrig grad) hetta till; äv. opers. Det ljummar till i blodet på dig. SvD 1913, nr 81, s. 10. Luften började ljumma till. Wester Reymont Bönd. 1: 241 (1920).
LJUMMA UPP10 4, äv. OPP4. till 1 a: göra ljum, uppvärma. MarkallN 2: 201 (1821). Att ljumma opp thévatten. Wetterbergh Selln. 79 (1853). jfr UPPLJUMMA.

 

Spalt L 956 band 16, 1941

Webbansvarig