Publicerad 1940   Lämna synpunkter
LIPA li3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE, -ER (se avledn.); jfr LIP, sbst.2—3, LIPA, sbst.
Etymologi
[y. fsv. lipa, anträffat bl. ss. vbalsbst. lipan (CodUps. C 20 1: 526); jfr sv. dial. lipa; av mnt., nt. lipen (i bet. 2); avledn. av LIP, sbst.1]
1) (vard.) förvrida ansiktet vid gråt; gråta (se d. o. 1), grina (se d. o. 5). Chronander Bel. E 4 b (1649). Se så, för tusan, en fullvuxen karl lipar inte som en kärring! Nordström Landsortsb. 364 (1911). SvD 26/6 1932, Söndagsbil. s. 7.
2) (i vissa trakter, vard.) förvrida anletsdragen (ss. uttr. för förakt l. missbelåtenhet o. d.), grimasera; i sht i uttr. lipa åt ngn l. ngt. Schroderus Dict. 242 (c. 1635). Hvar the såge heler möte migh så lipå dhe åt mig. Horn Lefv. 43 (c. 1657; rättat efter hskr.). Barnen (stodo) och lipade åt honom och hade öknamn på honom. Strindberg Hafsb. 264 (1890). Östergren (1931).
Ssgr (till 1. Anm. Ssgrna kunna äv. hänföras till LIP, sbst.3): LIP-JAKOB. [jfr Hjelmqvist Förnamn 60 (1903)] (numera knappast br.) förklenande benämning på ”lipig” person. Jolin Ber. 3: 9 (1873). Dens. Vingl. 284 (1874, 1883). —
-SILL, m.||ig. [med avs. på senare ssgsleden jfr Hjelmqvist Förnamn 16 ff. (1903)] (vard.) ”lipig” person. Schück (1854). SvD(A) 1931, nr 158, s. 12.
Avledn. (till 1; vard.): LIPARE, m. ”lipig” person. Lind (1749). —
LIPER, m. (föga br.) = LIPARE. Lind 1: 1131 (1749). Östergren (1931). —
LIPIG, adj. som gråter ofta l. vid minsta anledning; stundom om sak: gråtfylld, gråtmild. En lipig och ledsam roll. Nicander Minn. 1: 292 (1831). Blanche FlStadsg. 478 (1847). Östergren (1931).
Avledn.: lipighet, r. l. f.

 

Spalt L 825 band 16, 1940

Webbansvarig