Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LE le4, v.1 ler, log 4g, förr äv. ledde, logo 32, lett, ledd (se BELE); förr äv. LEJA, v.1 -er. (pr. ind. sg. ler (G1R 12: 233 (1539)) osv. leyer LPetri DialMess. 131 b (1542). — ipf. log (loog(h)) 1Mos. 17: 17 (Bib. 1541) osv. ledde Lind (1749; jämte log). — p. pr. leende(s) Luk. 6: 21 (NT 1526) osv. leande(s) Bullernæsius Lögn. 206 (1619), Peringskiöld Hkr. 1: 504 (1697; isl. orig.: hlæandi)). vbalsbst. LEENDE (se d. o.), LENING (†, Ekblad 318 (1764)); jfr LE, sbst.1
Etymologi
[fsv. leia, le, skratta, le, motsv. d. le, isl. hlǽia, got. hlahjan, fsax. hlahan, t. lachen, eng. laugh, samtliga i bet.: skratta; samhörigt med isl. hlakka, skrika, yttra glädje över ngt, lat. clangere, skrika, klinga. — Jfr LÖJE. Den för sv. egendomliga bet.-utvecklingen från den odifferentierade bet. ”skratta o. le” till den speciella bet. ”småle” står i samband med att SKRATTA upptogs i litteraturspråket (tidigast anträffat i slutet av 1600-talet), varvid detta ord, som urspr. endast användts om ett högljudt o. bullrande skratt, så småningom fick sin nuvarande bet., under det att LE inskränktes till bet.: småle, le (i bet. 2)].
— jfr BELE.
1) ss. gemensam beteckning för: skratta o. le (i bet. 2); numera bl. ngn gg arkaiserande l. i av danskan l. norskan påvärkat språk (jfr anm. till 1 nedan). Salughe ären j som nw grååten, för ty j skulen bliffua leendes. Luk. 6: 21 (NT 1526; Bib. 1917: le, i bet. 2). Sörgia är bätre än lee, Ty genom sorgh warder hiertat förbätrat. Pred. 7: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: än löje). Förwår, iagh leer rätt vp i gall (dvs. med full hals). Asteropherus 24 (1609). Sij, här lee wij offenteligen och öfwerliut, vthi then staden wij borde vtaff hiertat söria. Muræus Arndt 1: 173 (1647). När vi gingo upp på land, märkte jag stora klara tårar i hennes vackra ögon, så häftigt hade hon lett. Almqvist AMay 22 (1838). Ernst Björck log högt och hjertligt. Ödman VårD 1: 200 (1887). Sveakungen hade lett högt. Lagerlöf Drottn. 69 (1899; arkaiserande). — särsk.
a) (†) i förb. le åt, ngn gg till ngn l. ngt, skratta l. le åt ngn l. ngt på grund av att man finner att ngt är roligt l. ss. ett uttryck antingen för uppmuntran l. för hån, ringaktning o. d., i senare fallet ofta liktydigt med: begabba l. ringakta. Job 29: 24 (Bib. 1541: loogh til them; Bib. 1917: log .. emot dem). Herre, giff icke tina spiro them som intet äro, på thet the icke skola lee åt wår jemmer. St. af Est. EstBön 11 (Därs.). (Han) Leer åt gabbara-gläntz; och klaffare-tunga förachtar. Stiernhielm Öfw. (1658, 1668). Lind (1749). — jfr ÅT-LE.
b) (†) i uttr. le i händerna, i näven, om dämpat skratt o. förstulet leende o. d.; äv. i uttr. le i mjugg, se MJUGG (jfr anm. nedan o. 2 b). (Din ovän) rister sitt hoffuud, och leer j näffuan, bespottar tich och förwandlar sitt ansicte. Syr. 12: 18 (öv. 1536). Myckit mindre skal någen Christen .. lee i Händerna, när döden på vnderligit sätt, förraskar wälliga män. Botvidi G2A D 1 b (1634). Schultze Ordb. 2706 (c. 1755).
c) (†) i uttr. le vid sig själv, skratta l. le för sig själv. (Sara) loogh .. widh sigh sielff. 1Mos. 18: 12 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917, i bet. 2).
d) (†) med obj.: skratta l. le åt (ngt). Forsius Fosz 118 (1621). Mången gråter i åhr, dhet han loogh i fiol. Grubb 549 (1665).
e) (†) med reflexivt obj. i förb. med objektiv predikatsfyllnad l. adverbiell bestämning. (Vi) hade så när leedt oss ihjäl öfver den allamode räfven. Ekeblad Bref 1: 190 (1652; rättat efter hskr.). Att man må lee sig fördärfwa der öfwer. Rudbeck Atl. 1: 27 (1679). Zeuxis ler sig til döds åt en målning. Scherping Cober 2: 255 (1737). Schultze Ordb. 2706 (c. 1755).
f) [jfr SKRATTA i fråga om djurläten] (†) oeg., i fråga om gökens läte. Bliberg Acerra 177 (1737).
g) (†) bildl., med sakligt subj.: fröjda sig. Haat icke leer, vthan när går / Itt Skep i sanck, och skadha får. Forsius Fosz 438 (1621). Hur log vårt öra åt then fogla kirr och sång. Kolmodin QvSp. 1: 4 (1732). — särsk. i uttr. ngns hjärta ler, ngns hjärta fröjdar sig. Haffwer hans nådh .. en szynnerlig frögd aff thom (dvs. krigsknektarna), Och leer hans nådz hierta, när hans nådh sådana folk seer. G1R 12: 233 (1539). Kolmodin QvSp. 1: 4 (1732). jfr: Då log i bröstet / Hlorides hjerta. Afzelius SæmE 71 (1818; isl. orig.: Hló Hlórriþa / hugr í brjósti).
Anm. till 1. I de fall där ordet kan uppfattas ss. betydande: le (i bet. 2), anslutes det av nutida språkkänsla till denna bet. o. identifieras därmed.
2) göra viss rörelse med munnens l. ansiktets muskler ss. ett uttryck för i sht glädje l. vänlighet (i detta fall ofta i förening med en viss egendomlig glans i ögonen), stundom äv. för ringaktning (l. blyghet), hån o. d., draga på munnen, småle; jfr (SMÅ)MYSA, SMILA. Styrbjörn, Farbror hans, som såg gossens handlag (i ridning), gick och log, och tänkte göra honom et spratt. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740); jfr 1. Fader Hök, din skål hvar dag! / När du ler så skrattar jag. Bellman (BellmS) 1: 166 (1773, 1790). Och liten elfvadrottning med fagra läppar log / Och smekte liten pilt på röda kinden. BEMalmström 6: 36 (1839). Du ler med hvita tänder / och läppars röda glans. Karlfeldt FridVis. 57 (1898). Österrikaren .. log med ögonen emot några bondflickor. Berg Krig. 70 (1915); jfr e. De stannade, vände sig om och tittade, och så logo de och tänkte: ja, ja, han älskar Henrietta. Oljelund GrRidd. 245 (1926). — jfr HÅN-, SMÅ-LE m. fl. — särsk.
a) i förb. le åt ngn l. ngt, gm leende visa sin inställning mot ngn l. ngt; särsk. ss. uttryck för att man icke rädes l. icke böjer sig för ngn l. ngt, äv. (i denna anv. förr äv. i förb. med prep. över) ss. uttryck för att man ringaktar l. föraktar ngn l. ngt. Mentor .. kunde eij annat giöra än lee åt Athamas förblindelse. Ehrenadler Tel. 358 (1723; fr. orig.: soûrire de); jfr 1. Då jag högt åt andra skrattar, / Jag åt mig sjelf i tysthet ler. Kellgren (SVS) 1: 269 (1777); jfr f. Thor kommer med sin hammar, / jag ler åt honom. Tegnér (WB) 2: 125 (1813). Du är elak, Aurora; du får icke le öfver mig och min botanik. Almqvist JK 19 (1835). Så blef Sven Dufvas exercis beryktad vidt omkring, / En hvar, befäl och manskap, log åt detta underting. Runeberg 2: 51 (1846). Därför ler jag åt det långa kvalet. Fröding NDikt. 157 (1894).
b) i uttr. le i mjugg, i skägget, i sitt skägg, se MJUGG resp. SKÄGG.
c) med obj. — särsk.
α) (i vitter stil) med obj. betecknande det som får sitt uttryck gm leendet, förr äv. frambringas gm leendet. Jag hoppades på dig; du hoppet mot mig log. Lidner SednSkr. 26 (c. 1775). Han såg i detta öga, som fordom lett lust och ömhet emot honom. Snellman Gift. 2—3: 158 (1842). Hansson Nott. 19 (1885).
β) med obj. betecknande leende. Le ett leende l. löje. Atterbom Minnest. 2: 392 (1826). Han log ett vårligt löje. Runeberg 1: 248 (1841). Ingen kunde le hans charmörleende. Hellström Malmros 99 (1931).
d) (i vitter stil) i opers. konstr. Kring bleka läppar det lyckligt ler. Bååth Marit 115 (1887). Hur hemlighetsfullt det om läpparne log. Fröding Stänk 105 (1896). — särsk. bildl. (äv. med sakligt reellt subj.). Det ler bortom hafven / Mot fogeln en strand. Stagnelius (SVS) 2: 437 (1821). Det glänste och glittrade öfverallt (i solen), det log och lekte. Beskow SvBarn 45 (1896).
e) (i vitter stil) med subj. betecknande den ansiktsdel vari leendet visar sig. Och mera tankfullt än förut / Hans sorgsna öga log. Runeberg 2: 64 (1836).
f) oeg., i fråga om känsla som icke tager sig synligt uttryck, fastän man väntar ett leende. Le invärtes. Styrbjörn tog sig en trumpen upsyn .. men log (skadegladt) i sitt sinne. Dalin Vitt. II. 6: 109 (1740); jfr 1. Under det jag invärtes log rätt hjertligt åt upptåget. Ödman Hemma 209 (1896).
g) ss. anföringsverb. Men Frithiof log: ”mitt ättartal / går nedåt i de dödas dal”. Tegnér (WB) 5: 11 (1822). Snoilsky 2: 46 (1881).
h) (i vitter stil) i bildl. anv. (jfr d slutet); särsk. om sol, ljus, färg l. om den i ljus o. färger strålande naturen; ofta övergående i bet.: stråla, glänsa. Njut (o yngling) den dag som åt dig ler. Kellgren 2: 56 (c. 1780). Se, öfver dal och klyfta / den unga majsol ler. Tegnér (WB) 2: 86 (1812). Der kom en sky, den log så röd, / Som rosenknoppen ler. Runeberg 2: 338 (1830). I dag teg vinden och böljan log. Almqvist Går an 152 (1839). Själland log med vita badstränder. Böök ResSv. 17 (1924). jfr (†): Tronen som af guld och ädla stenar ler. ÖB 47 (1712). — särsk. med abstr. begrepp ss. subj. Hoppet ler i hans blick. Adlerbeth Æn. 8 (1804). Vi apa åskan, kunna vapen smida, / Men ej det mod, som emot faran ler. Geijer Skald. 2 (1811, 1835). Frid ler i Nord, frid ler i Söder. Tegnér (WB) 3: 64 (1818). särsk. övergående i bet.: visa sig välvillig l. gynnsam mot ngn l. ngt. Lyckan syntes le mot det dristiga företaget. Carlson Hist. 6: 402 (1881). Lifvet log emot honom. Wieselgren GDag. 349 (1884, 1901). Framgången har lett mot helt få. Andersson Austr. 64 (1915).
3) i pr. p. i adjektivisk anv.
a) till 1; särsk. i uttr. med leende mun l. ansikte; numera bl. med anslutning till b; förr äv. bildl.: glad. Medh leande modh. Forsius Fosz 108 (1621; nt. orig.: lachendem). Lån skal leendes hemgå. Lind (1749); jfr Grubb 479 (1665).
b) till 2; ofta: glad, munter. Med leende min. (Sv.) Med leende ansigte, (lat.) Vultu hilari. Schultze Ordb. 2706 (c. 1755). — särsk. i bildl. anv.; jfr 2 h. Uhlåborgaren är .. fallen för en munter och leende satire. BtVLand 3: 74 (c. 1795). Vi säge icke .. ”njut ditt leende lif och gör dig sjelf glada dagar”. Wallin Rel. 1: 43 (1813, 1825). En leende majdag. Stagnelius (SVS) 3: 71 (1817). Lita på lifvets leende löften. Wikner Pred. 161 (1877). Med en leende klokhet, som är världsmannens. BonnierLittH 4: 136 (1930). — särsk.
α) om natur, trakt o. d.: som gör ett vänligt o. intagande intryck, täck, idyllisk. Öknen syntes nu mera eij som någon vildmark, ty alt var här leende och liufligt. Ehrenadler Tel. 66 (1723; fr. orig.: riant). En stor by, omgifven af ett leende landskap. Palmblad Palæst. 61 (1823). En leende insjö. Sander o. Flodman 19 (1871). Skärgårdens vackra och leende natur. Höjer Sv. 1: 73 (1873). Vid och leende utsikt. Bååth GrStig. 2 (1889).
β) (†) om intrycket av ett rum o. d. SvMerc. 1765, s. 234. I ditt leende palats / Du ej mer skall herre nämnas. Wallin Vitt. 2: 222 (1803). Rummets leende anblick. Fahlcrantz 1: 1 (1835, 1863).
Särsk. förb. (i allm. till 2): LE BORT0 4. (i vitter stil) gm att le komma (ngt) att försvinna. Ni ler bort misnöjet at hafva orätt, i nöjet at se (osv.). Thorild (SVS) 3: 49 (1791). Levertin II. 2: 80 (1898).
LE FRAM0 4. (i vitter stil) leende komma till synes l. uppenbara sig. Se’n strök hon hårets moln ur hvita pannan, / Och ögat log der fram så himmelsblått. Nicander 1: 39 (c. 1830). särsk. bildl. Sjöberg (SVS) 1: 181 (1820; om blommor). Den blåögda från Kahra skulle le fram ur dem (dvs. dikterna). Lagerlöf Top. 169 (1920).
LE UT. (†) till 1: skratta ut (ngn). Ia alla resande personer lee dem ut, som willia en gång fråga om en sådan bergz-ryg. Rudbeck Atl. 1: 591 (1679). Weise 252 (1697). jfr UTLE.

 

Spalt L 378 band 15, 1939

Webbansvarig