Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LASTER, n.?
Etymologi
[av t. laster (fsax. o. fht. lastar); besläktat med LAST, sbst.1 — Jfr LASTERLIG, LASTRA]
(†)
1) klander, förtal, skymfande, smädande; hädande (av Gud). Sådona grufliga eedher som nw brukas, äre iw gudz openbara laster och försmädilse. OPetri Eedh. A 3 b (1539). Brahe Kr. 67 (c. 1585).
2) synd, last (se LAST, sbst.1 4); i ssgn LASTER-FULL.
Ssgr (†): (2) LASTER-FULL. [jfr t. lastervoll] syndig, lastbar. The fem obootfärdige lasterfulle Städher (blevo) .. medh swafwel och eeld af himmelen vthrootadhe. Phrygius MRosengren B 1 b (1608). Schroderus Os. III. 1: 371 (1635). —
(1) -TAND. [möjl. eg. till LASTRA] symboliskt för: (illvilligt) klander; jfr LAST-MUN. Theons Lastertand. Lucidor (SVS) 272 (1672) [jfr lat. dente Theonino circumrodi (Horatius), eg.: gnagas rundt omkring med Theons tand; med syftning på en klandersjuk, obildad diktare vid namn Theon].

 

Spalt L 338 band 15, 1939

Webbansvarig