Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄTTE ɟät3e2, sbst.1, förr äv. KITTE, r. l. m. ((†) n. Livin Kyrk. 90 (1781)); best. -en; pl. -ar (IErici Colerus 2: 37 (c. 1645) osv.); äv. (numera bl. i Finl.) KÄTTA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Wasenius NorrlBoskSk. 77 (1751), Tavaststjerna HårdT 16 (1891); jfr Bergroth FinlSv. 60 (1916)).
Ordformer
(kett- (kiett-) c. 1645—1916. kitt- 1712—1814. kätt- (kiätt-) c. 1635 osv. -a c. 1635—1889, 1916. -e c. 1635 osv.)
Etymologi
[fsv. kätte, kätta (i ssgn farakätta), litet rum, instängt ställe, vagga, sv. dial. kätt(e), kett, kitt(e), d. kætte, litet rum för kalvar, svin o. dyl., nor. kitte, rum omgivet med en brädvägg, nyisl. keta, liten vrå i hus; sannol. lån från vgerm. spr., jfr mnl. kete, hydda (varav holl. keet, koja, stuga), besläktat med mht. kitzen, ketzen, f., litet rum som är tillbyggt till ett annat hus, eng. kit, träkar]
1) för mindre husdjur (får, getter, svin, kalvar o. d.) avsedd avbalkning i ladugård l. stall; förr äv.: mindre inhägnad för kreatur, fålla. Schroderus Dict. 7 (c. 1635). 4:de dagh påsk fann hon kalfwen j kättan lijggande. BtFinlH 2: 366 (1678). Så at jag af .. (getter) esomoftast hade femtio i sänder, förvarade uti en af mig dertil uprättad kette eller Gård. DeFoë RobCr. 61 (1752). 2NF 26: 949 (1917). — jfr FÅR-, GÅS-, KALV-, SVIN-KÄTTE m. fl. — särsk. mer l. mindre oeg. l. bildl. Alltsedan jag begick den stora dumheten att hoppa in i denna kätta, som vi kalla lif (så osv.). Snellman Gift. 1: 204 (1842). NoraskogArk. 6: 92 (c. 1900; i fråga om förh. c. 1815). — särsk.
a) (i Finl., föraktligt l. skämts.) kyffe, håla. Ett långt stycke därifrån fick .. Pappa .. en liten kätta bredvid en ria att bebo. Bååth-Holmberg FlickDagb. 105 (i handl. fr. 1808). Collan Kalev. 1: 242 (1864).
b) fyrkantig, flyttbar inrättning av spjälvärk (”bur”) som i boningsrum avgränsar ett litet utrymme för barn som just skall börja l. redan börjat gå. Jundell Barn. 2: 69 (1927). — jfr BARN-KÄTTE.
2) avbalkning l. lår l. binge o. d. för förvaring av spannmål, hö o. d.; numera nästan bl. ss. senare led i ssgr. Ena hwar Kyrka (i Hälsingl.) äger et härberge .., hvar uti äro afdelade kittar, eller viss rum, til Cronotiondens insamlande. Broman Glys. 2: 37 (c. 1730). Lind (1749). — jfr AGN-, HALM-, HAVRE-, HÖ-KÄTTE m. fl.
Avledn.: KÄTTA, v.1, -ning. [fsv. kätta (i förb. kätta inne); jfr sv. dial. kätta av, avstänga, avplanka (ett litet rum)] instänga (djur) i kätte; äv. bildl.: instänga l. innesluta (ngn) liksom i en kätte; utom i särsk. förb. o. ssgr numera bl. (ss. mer l. mindre ordagrant citat av ex. från 1561) i uttr. kätta ngn i ring. Och j Dalekarar (sade Måns Nilsson) .. låter edher icke offtare bliffua kättade i ring aff Konungenom såsom edher skedde icke longe sedan på Thune gierde. Svart G1 155 (1561). Lönqvist Bara 7 (1775; med avs. på får). Grimberg SvFolk. 2: 97 (1914). jfr INNE-KÄTTAD.
Särsk. förb.: kätta in. äv. bildl. Heidenstam Svensk. 2: 33 (1910). Östergren (1931; med hänv. till inkätta). jfr inkätta.

 

Spalt K 3767 band 15, 1939

Webbansvarig