Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄRGA ɟær3ga2 l. ɟær3ja2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KÄRG.
Etymologi
[sv. dial. kärga, (ofta) gräla, smågnata; av ovisst urspr.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) käxa, kälta, gnata. Sahlstedt (1773). PedT 1908, s. 6. Dalin (1852). Cannelin (1921).

 

Spalt K 3708 band 15, 1939

Webbansvarig