Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄL ɟä4l, sbst.5, r. l. m. (Juhlin-Dannfelt osv.) l. n. (Landsm. osv.); best. -en, äv. -n, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. =.
Etymologi
[jfr sv. dial. käl, nor. dial. tel, grund, underlag, understycke i plog m. m.; till den germ. roten þel-, grund, botten o. d., som föreligger i TILJA o. TJÄLE. — Jfr KÄL, sbst.4 o. sbst.6]
(i fackspr.) om det (tvär)stycke på en räfsa vari pinnarna äro fästa, räfshuvud. (En räfsa) består af skaftet, kälen .. samt pinnarne. Juhlin-Dannfelt 342 (1886). Landsm. 1907, s. 87.

 

Spalt K 3611 band 15, 1939

Webbansvarig