Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄL ɟä4l, sbst.4, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
Ordformer
(kiäll c. 1715. käl 1899 osv. tjä(h)l (ti-) c. 1600 (: Tiählbiörck)—1927)
Etymologi
[sv. dial. käl, tjäl; sannol. delvis identiskt med KÄL, sbst.5, delvis sidoform till KÖL]
(i Norrland) (sämre) skog på vattensjuk l. stenbunden, svårframkomlig mark; äv.: högländ (stor) skog; ofta motsatt dels: tallmo, dels: myrland. Hiärne 1Hdskr. 30 (c. 1715). Hülphers Norrl. 2: 215 (1775). Ute på kälen. Behm Fjällb. 56 (1910). — jfr GRAN-KÄL.
Ssgr (i Norrland): A: KÄL-BJÖRK. (virke av) björk som vuxit på en ”käl”. Bureus Suml. 23 (c. 1600). —
-BOD. (-boarna, pl. best.) på en ”käl” belägen fäbod; vanl. i pl. Wasenius NorrlBoskSk. 115 (1751). —
-LAND. (käle-) ”käl”. Hülphers Norrl. 2: 199 (1775).
B (†): KÄLE-LAND, se A.

 

Spalt K 3610 band 15, 1939

Webbansvarig