Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÅK 4k, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er AOxenstierna 1: 470 (1633)).
Etymologi
[y. fsv. kaker i bet. 1; jfr d. dial. kag, i bet. 2; sannol. samma ord som KÅK, sbst.1 Utgångspunkten för bet. är i så fall den ställning varpå skampålen var rest]
1) (†) (i l. invid stad uppförd, ofta tillfällig) mindre befästning; kastell; liten befäst ort. 2 compagnie värffuede draguner, som kundhe lägges omkring uthij alle små kåkerne. OxBr. 1: 470 (1633; i fråga om livländska förh.). Bliberg Acerra 889 (1737; om den forngrekiska staden Leuktra). När lifsmedel, vattn och manskap icke tröt, kunde små kåkar uthålla et helt års bestallning. 1VittAH 1: 217 (1755). Björkman (1889).
2) (ngt vard.) dåligt (förfallet) (mindre) (bonings)hus, (trä)ruckel; äv. i utvidgad anv., ss. skämtsamt förklenande beteckning för byggnad i allm. Den eländiga kåken S. James palats, skådeplatsen för de största hofceremonier. Geijer Minn. 33 (1809, 1834). Andersson Verldsoms. 1: 105 (1853). Gamla fuktiga, fallfärdiga kåkar på Söder (i Sthm). SvD(A) 1934, nr 212, s. 8. — jfr TRÄ-KÅK.
Ssgr (till 2): KÅK-IDYLL. NDA 1912, nr 272, s. 3.
-STAD. (del av) stad vars bebyggelse (väsentligen) utgöres av kåkar. TT 1900, Allm. s. 29. SvD(A) 1931, nr 286, s. 8.

 

Spalt K 3573 band 15, 1939

Webbansvarig