Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVÄMA, v. -ade.
Ordformer
(q-)
Etymologi
[fsv. qväma; jfr ä. d. kvemme; avledn. av fsv. qvämber, lämplig, passande, motsv. d. kvem, isl. kvæmr, av germ. kwǣmia-, adj., som kan gå, farbar, framkomlig, av samma stam som KOMMA, v. — Jfr AVKVÄM, BEKVÄM, BEKVÄMA, KVÄMD, KVÄMLIG, SAMKVÄM, SAMKVÄMD]
(†)
1) vara lämplig l. passande för (ngn l. ngt), passa; jfr BEKVÄMA I 3. Spegel GW 33 (1685). Dens. ÖPar. 56 (1705).
2) refl.: låta förmå sig (att göra ngt); jfr BEKVÄMA II 1. Då lärer hon snart qväma sig at taga honom til man. VetAH 1740, s. 191 (i bild).

 

Spalt K 3479 band 15, 1938

Webbansvarig