| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KULA kɯ3la2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (numera bl. i d) (mer l. mindre) rund upphöjning på en (slät) yta.
a) i allm. Then trinde Figuren .. haar .. ingen .. kula, intet groopott. Schroderus Comenius 760 (1639; t. texten: nichts hervorragend). Rålamb 14: 56 (1690; möjl. om knöl på rotstocken på en ört av släktet Canna).
b) om fotknöl. För rosvärk (öppnas) åderen utanpå kulan. Landsm. VII. 2: 6 (c. 1820; bet. oviss). — jfr FOT-KULA.
c) om knölformig (hård) utväxt på trädstam (”masurbildning”). Serenius (1734; under knur). Lindahl o. Öhrling (1780).
d) om svullnad på människo- l. djurkropp; knöl, svulst; numera bl. (mindre br.) om dylik svullnad uppkommen gm stöt l. slag l. insektstyng, bula. VarRerV 10 (1538). Hon hade slagit henne .. 1 kula j hufuudet. BtSödKultH 12: 88 (1598). Ehn .. Koo med ehn Kula .. på sjdan. BoupptRasbo 1708. Ödmann MPark 217 (1800; om insektstyng). SDS 1904, nr 15, s. 2. — jfr BROMS-KULA.
2) [utvecklat ur 1 c] (numera bl. i a, b) vid (kort)spel: skål vari de spelandes insatser samlas (eg. om rund skål förfärdigad av en utväxt på en trädstam; jfr KUL-SKÅL, sbst.1); äv. om den i en dylik skål befintliga insatsen, pott; äv. i uttr. skjuta (ngt) i kula(n), lämna (ngt ss.) bidrag till potten (äv. bildl.); äv. övergående i bet.: omgång, spel (om dylik insats). Szaa att hann .. måtte skiute något j kulon. G1R 10: 222 (1535; bildl.). GlTer. 4 (c. 1550). Den, som har högsta spelet (i gråpojs) tager potten (kulan). Lundequist KonstSpel. 3: 109 (1849). Jag vann första kulan. Dalin (1852). — särsk.
a) (fullt br.) i utvidgad anv., om parti i varpa l. pärkspel. Balck Idr. 1: 431 (1886). SvLekFBok. 1: 73 (1923).
b) i uttr. på ny kula, eg. vid kortspel o. d.: på ny insats l. nytt parti; numera bl. (vard.) i bildl. anv.: på nytt, ånyo. Börja på ny kula. SvTyHlex. (1851). Spela på ny kula, (dvs.) efter ny insats. Dalin (1852). Nu gällde det att hugga i igen på ny kula. Karlgren BolsjevRyssl. 149 (1925).
(1 d) -ORM. [sjukdomen karakteriseras bl. a. av knölformiga ansvällningar på det insjuknade djurets nässlemhinna o. käftgrop] (†) veter. en form av rots hos häst; jfr FLOTT-ORM. GenMRulla 6/10 1711. Meurman (1846). —
(1) -RYGGIG, förr äv. -RYGGOT. [sv. dial. kulryggig, kulrygget] (i vissa trakter) puckelryggig; krokryggig. Bäckström FrSpr. 33 (1729). GHT 1897, nr 5, s. 4. —
(1 c) -SKÅL, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3129). (i vissa trakter) skål som förfärdigats gm urholkning av svallbildning på träd. LfF 1875, s. 317.
B (†): KULE-FORK, se A. —
(2) -PÄNNINGAR, pl. bidrag l. insats till den gemensamma kassan (eg. till ”potten”). (I dryckesstugor) pläga .. drinckare til maat och ööl kulepenningar giffwa, hwar effter som en förtära will. Bullernæsius Lögn. 201 (1619).
Spalt K 3122 band 15, 1938