Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUCKELURA kuk1elɯ4ra l. 1-, äv. 3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(kuckel- 1799 osv. kuckil- 19181931. kukel- 1769. kukul- 1807)
Etymologi
[sv. dial. kukulera; jfr d. kukkelure; av nt. kukeluren; jfr holl. koekeloeren]
(vard.) vara ensam, sitta ensam (hemma) o. ha tråkigt. Ihre (1769). Min älskade Ebba, som .. nödgades sitta ensammen och kuckelura. Leijonhufvud 2Männ. 189 (i handl. fr. 1799). SvD 5/2 1933, Söndagsbil. s. 2.

 

Spalt K 3111 band 15, 1938

Webbansvarig