Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KROMATISK kroma4tisk l. krå-, äv. krω-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. skrivet chrom-)
Etymologi
[jfr t. chromatisch, eng. chromatic, fr. chromatique; till KROMATIK]
1) (i fackspr., i sht fys.) som har avseende på färg; äv.: som (lätt) antager färg. Kromatisk aberration l. avvikning, (fys.) förhållandet att från en punkt utgående olika färgade strålar icke av en sfärisk lins sammanbrytas till en punkt. Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 13. (Kärn)-Nätets gröfre trådar hafva .. en utpräglad frändskap till vissa färgmedel, de sägas därför vara kromatiska. VerdS 88—89: 8 (1900). Bergstrand Astr. 128 (1925). — jfr A-, IDIO-, ORTO-KROMATISK m. fl.
2) mus. i fråga om modern musik: som hänför sig till en tons höjande l. sänkande från dess givna tonhöjd (användningen av halvtoner); äv.: som kännetecknas av halvtoner. Kromatisk skala, skala som består av enbart halva tonsteg; jfr DIATONISK b. Kromatiskt tecken, förtecken som anger att en ton skall sänkas l. höjas ett halvt tonsteg. Kromatiskt instrument, mässingsinstrument som förmedelst ventiler förmår att utföra hela den kromatiska skalan. Londée Kellner 7 (1739). Melodier med kromatiska tonsteg. Svensson Sångmet. 61 (1889). Bachs musik är långt mera kromatisk (än Händels). (Jeanson o.) Rabe 1: 235 (1927). Anm. till 2. I fråga om den antika grekiska musiken användes ordet om visst slags tetrakord; jfr DIATONISK a o. ENHARMONISK 1.

 

Spalt K 2884 band 15, 1938

Webbansvarig