Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KROE krω3e2 l. KROGE krω3ge2 l. KROVE krω3ve2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(kroe 1664—1822. kroge 1764—1837. krofve 1745—1828)
Etymologi
[sv. dial. kroe, krove, kroge, motsv. d. kro (ä. d. äv. kraave), nor. dial. kraae, krove, kanske besläktat med KRÄVA, sbst.]
(numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) hos fåglar: kräva. Salé 13 (1664). Kropperten .. med uppblåst, utstående krofve. Nilsson Fauna II. 2. 1: 142 (1828). — särsk. (†) i mer l. mindre bildl. l. överförd anv.
a) om främre delen av tarmkanalen hos insekterna. Dahlbom Insekt. Inledn. XXIII (1837).
b) i det bildl. uttr. stor i kroen, om person: högfärdig, stormodig, stolt, kaxig. Möller 1: 706 (1745).

 

Spalt K 2859 band 15, 1938

Webbansvarig