Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KRISTEN kris3ten2, adj. -tet; -tne, -tna. adv. -TET.
Ordformer
(chres- c. 1620. kristen(n) (chr-) 1526 osv. cristin 1526. — n. -ted 1540. -tet (-tedt) 1549 osv. -tit 15311672)
Etymologi
[fsv. kristin, motsv. d. kristen, isl. kristinn, fht. christāni, mht. o. mnt. kristen, t. christen, feng. crīsten, eng. christian, fr. chrétien; i fsv. inlånat från mnt. l. feng.; ytterst av lat. christianus, gr. χριστιανός, bekännare av Kristus (se KRISTIAN). — Jfr BONKRETJÄNG, KRETIN, KRIST, sbst.1, KRISTENDOM, KRISTUS]
1) som har avseende på l. grundar sig på l. står i överensstämmelse med kristendomen; jfr KRISTLIG 1. Den kristna religionen. Den kristna tros- och sedeläran. Kristen förkunnelse, lära, tro. Kristna tankar. Ett kristet liv. Kristen sed, tradition, ödmjukhet. Den kristna tideräkningen (som räknas från Kristus’ födelse). Ansgarius, som först här i Rijket predikade Christen troo. LPetri Kr. 49 (1559). Bolinus Dagb. 56 (1670). Först ett i sann mening kristet betraktelsesätt har kunnat bortrensa allt dylikt slagg (dvs. vidskepelse o. d.) ur den religiösa uppfattningen. HeimdFolkskr. 39: 5 (1896). Det kristna livsidealet. SvD(A) 1930, nr 266, s. 7. Abraham Bosson .. lämnade .. mig (dvs. gymnasisten) med en svagt färgad kristen åskådning. Hellström Malmros 147 (1931).
2) om person l. stat l. sammanslutning o. d.: som bekänner sig till kristendomen; ofta motsatt: hednisk (l. judisk l. mohammedansk o. d.); om person äv. (med huvudsaklig tanke på det inre, religiösa livet) övergående i bet.: from, gudfruktig, religiös; jfr KRISTLIG 2. En kristen människa. Kristna folk l. länder. Den kristna världen. G1R 3: 162 (1526). Som the icke hade warit christit folk, vtan rysser eller kettare. Därs. 7: 428 (1531). Alla Christna menniskior .. bekenna Jesum Christum för theres Frelsare och Återlösare. OPetri MenSkap. 3 (c. 1540). Christna Keysarer, Konungar och Förstar. Svart G1 103 (1561). Och skal en Christen menniskia offta gå till Sacramentet. KOF II. 2: 80 (c. 1655). Vår tids så kallade kristna stormakter. Ternstedt Hjärta 113 (1899). Kristen i gärning, ej blott till namnet. Östergren (1930). (I svenska skolan i Betlehem) fostras .. årligen omkring 200 barn från muhammedanska, kristna och judiska hem. SvD(A) 1934, nr 188, s. 8. — särsk. (†) i obest. form i sg. i best. anv.; jfr II 1 slutet. (Emund slemme) war then tridhie Christen konung. OPetri Kr. 53 (c. 1540). Rudbeckius Luther Cat. 151 (1667).
3) hörande till l. sammanhängande med kristendomen; förekommande i kristen tid l. bland kristna människor. I stora delar af det nuvarande Ryssland hade (man) börjat begrafva sina döda på kristet vis. AtlFinl. 31: 27 (1899). Det finns inte mycket kvar av de kristna basilikorna i Orienten. Munthe IslamK 26 (1929). jfr: Alla de folk på jorden, som bära det christna namnet. Rundgren Minn. 2: 213 (1870, 1883). — särsk. (numera ngt ålderdomligt) i uttr. kristen jord, vigd jord; jfr JORD 6 a. Dalin Arg. 1: 299 (1733, 1754). Wigström Folkd. 1: 157 (1880).
4) (vard.) i avbleknad bet. av 2: aktad, ärbar, anständig, hygglig; jfr II 2. I min hela gård för san / Har tu skrämt hwar christen man. Moræus Schonæus 451 (c. 1685). Wulff SvRim 4 (1898). — särsk. (starkt vard.) i uttr. kristen själ, för att angiva individ, varelse o. d. (över huvud taget); särsk. i sådana uttr. som ingen l. icke en l. varenda kristen själ, icke en (resp. varje) levande varelse, ingen enda resp. varenda en. Kellgren 3: 116 (1794). Det fins ingen christen själ i huset. Nordforss (1805). SöndN 1866, nr 39, s. 1. Jag har ingen kristen själ, som bryr sig om mig. Hedenstierna FruW 14 (1890). Böök Lejon 93 (1935).
1) person som bekänner sig till kristendomen, kristen människa. En from, god, sann kristen. Vara en kristen. Förföljelserna mot de kristna. De kristnas gemenskap. Läryungana begynte först ther j Antiochia kallas Christne. Apg. 11: 26 (NT 1526). Och skulle ingen vnderstå sig at låta kalla sig en Christen, som icke .. kenner Christum. Swedberg SabbRo 1448 (1699, 1712). En Christens Resa Til den Saliga Evigheten. Lagerström Bunyan (1727; boktitel). När natten kom, vi lade / eld uti de kristnas hus. Tegnér 1: 231 (1847; jub.-uppl.). Han bar .. (sina prövningar) med en kristens undergifvenhet och förtröstan. 3SAH 2: 125 (1887). — särsk. i obest. form i sg. i best. anv.; numera bl. ngn gg (i religiöst spr.) i vokativisk funktion. När then ena Christen syndar emoot then andra, är han plichtig bekenna sin brott. KOF II. 2: 96 (c. 1655). Om tu nu, enfaldige Christen, blifwer tilfrågat (osv.). Emporagrius Cat. I 7 a (1669). Christen! fyll ditt kall och hoppas! / Salig den som löftet tror! Ps. 1819, 30: 7. Gå varsamt, min kristen, giv akt på din gång! NPs. 1921, 605: 1.
2) (vard.) i avbleknad bet. av 1: ärbar l. anständig l. normal människa o. d.; särsk. i nekande (l. därmed likvärdig) sats, stundom närmande sig bet.: (ingen) levande varelse; jfr I 4 (slutet). Snöglopp med vind, och på gata, i gränd / Syntes knappast en kristen. Josephson GRos. 106 (1896). (Han) talte en blandning av svenskt och ryskt, / som ingen kristen förstod. Fredriksson Arv 49 (1923). Moberg Sedebetyg 131 (1935).
Ssgr: (I 1) KRISTEN-RÄTT, r. l. m. [jfr fsv. kristnurätter, fnor. kristinn réttr] i fråga om medeltida (i sht norska) förh.: lag (l. avsnitt av lag) som gäller kyrkoförfattning l. religionsutövning o. d., kyrkobalk. Kristenrätterne (i Norge) fordra af .. (ländemannen) och hans familj rikare gåfvor till kyrkan än af andra sockenbor. Hildebrand Medelt. 2: 146 (1884). Cederlöf FinlPrästEkon. 3 (1934). jfr Möller (1790, 1807).
(I 1) -TRO, r. l. f. (numera bl. i religiöst spr.) om den kristna tron. Schroderus Os. 1: 341 (1635). Vårt folks dyrbaraste skatter, frihet och kristentro. JulbGbg 1931, s. 228.

 

Spalt K 2829 band 15, 1938

Webbansvarig