Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KREDO kre4dω, n.; best. -t, i best. anv. äv. utan slutartikel.
Ordformer
(äv. skrivet cr-)
Etymologi
[fsv. kredo; jfr t. kredo, eng. o. fr. credo; av lat. credo, 1. pers. sg. pres. ind. av credere, tro; sannol. rotbesläktat med HJÄRTA. — Jfr KREDENS, KREDENSA, KREDENTIAL, KREDIT, sbst.1—2, KREDITIV, KREDITOR]
(i vitter stil o. fackspr.) benämning på den kristna (i sht katolska) trosbekännelsen (i sht ”symbolum apostolicum”); äv. (mer l. mindre bildl.) i allmännare anv.: trosbekännelse. Mess. 1531, s. B 2 a. Tå skal Presten förmana Gudhfadher och Gudhmodher at the lära barnet Fadher wår, Credo och tiyo Gudz bodh. Hb. 1541, s. B 1 a. Det religiösa sinnet följer ej af en människas credo. Söderblom StundVäxl. 1: 32 (1905, 1909). I fråga om de personliga pronomina framlägger han följande kredo. Böök Hazelius 166 (1923).
Ssg: KREDO-PSALM. (i fackspr.) psalm som till innehållet utgör en omskrivning av trosbekännelsen; särsk. om psalmen nr 17 i 1819 års svenska psalmbok. Rodhe SvGudstjL 98 (1923).

 

Spalt K 2698 band 15, 1937

Webbansvarig