| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KOST kos4t, sbst.3, r. l. m.; best. -en.
1) (†) kostnad; utgifter; omkostnad; bekostnad. Thet prenterii .. som nw j Stocholm med swaar kost vpretthet ær. G1R 3: 314 (1526). Svart Gensv. I 4 b (1558). Helsingius (1587). — jfr BRÖLLOPS-, SYN-KOST. — särsk.
a) i uttr. på (sin) egen l. kronans o. d. kost, på egen resp. kronans osv. bekostnad (särsk. av uppehälle); jfr 2 a β. Annerstedt UUH Bih. 1: 49 (i handl. fr. 1604). Knutt Drake skall haffva een hoop på tegellbruket vidh Jöneköping, som arbeta på Chronones kost. RP 6: 122 (1636). Wil kyrkioherden hafwa flera hus; bygge tå han och hålle them å sin egen kost. FörarbSvLag 5: 221 (1713). Nordström Samh. 1: 55 (1839; i fråga om förh. i slutet av 1200-talet).
b) i sammanställning med täring (tärning) (jfr 2 b α) i uttr. som beteckna ngns kostnader l. utgifter (särsk. för uppehälle) på grund av vistelse borta från hemmet l. för erhållande l. åstadkommande av ngt o. d. G1R 1: 118 (1523). Atj (dvs. ständerna) .. kompne ære her til mötis, vthan twiffuel med stor kost och tærning. Därs. 4: 200 (1527). Man skulle på hans (Konungens) kost och täring byggia vp Templet igen. FörsprHag. (Bib. 1541). HH XIII. 1: 170 (1564). SkrGbgJub. 6: 191 (1590).
2) (underhåll med) för livsuppehället erforderlig mat o. dryck.
a) abstraktare: det förhållande att ngn (ofta ss. naturaförmån för tjänst l. mot överenskommen betalning) erhåller den för livsuppehället erforderliga födan, underhåll med mat o. dryck; inackordering i maten; förr äv. (stundom i uttr. livsens kost) i vidsträcktare anv. (med inbegrepp av logi), övergående i bet.: ”vivre”, uppehälle. Fri kost (i sht ss. naturaförmån). Lön och kost. Kost och logi. Hel kost, inackordering i maten, omfattande hela ngns dagliga kost. Frij kost och clädhe. OPetri Clost. D 1 b (1528). Een (person) .. skal giffua alla Weekor för Kost och Twettelöön 1 Daler. AJGothus ThesArithm. 73 (”61”) (1621). Wivallius Dikt. 115 (1641). Nu vil någor resa från orten, som skyldig är för kost, hushyro (osv.). UB 8: 11 (Lag 1734). 2 ordentliga ungkarlar önska erhålla hel kost i familj. GHT 1895, nr 256 A, s. 4. UFlott. 1: 23 (1903). — särsk.
β) (i fackspr.) i uttr. på egen (förr äv. sin egen) kost l. (i Finl.) i egen kost, ss. beteckning för det förhållande att kosten icke ingår i arbetslönen; jfr 1 a. OPetri Tb. 185 (1527; uppl. 1929). Skall kolaren haffua för huarie xv fampna mijlo xij öre peninge på sin eghen kost. G1R 7: 139 (1530). Arbetslönen på landsbygden för väfverskor (är) .. 1 mark 50 p:ni i egen kost. SlöjdkomBet. 1907—08, s. 22. NDAVL 1909, nr 290 B, s. 2.
γ) i förb. med prep. i, förr äv. till, i uttr. som angiva att ngn erhåller (skall erhålla) sin föda hos ngn annan (l. andra). Ha(va), i sht förr äv. hålla, ngn i sin kost l. i kosten, förr äv. i kost. Ta(ga) ngn i sin kost l. i kosten, förr äv. till kost. Vara i ngns kost l. i kost(en) (ngnstädes), förr äv. uppehålla sig i l. gå i l. till l. ligga l. komma till kost (ngnstädes). OPetri Tb. 186 (1527; uppl. 1929). Att han lather honum .. gå till kostt ther opå gårdenn. G1R 28: 404 (1558). Borgerne må tage Knechterne igen till Kost. SthmTb. 1577, s. 7 b. ÅngermDomb. 16/12 1635, fol. 101. Iag låg till kost hoos Ålderman. Rudbeck Bref 72 (1670). Humbla Landcr. 475 (1740). Gossar af stadens barn, som ej behöfde .. hos oss gå i kost. Geijer Brev 120 (1811). StatT 1906, s. 46. Han .. hade arbetarne i kosten. Sahlin SkånFärg. 123 (1928).
b) helt konkret: den mat o. dryck som (stundom under viss angiven tid) är erforderlig för l. som (vid måltiderna) erhålles för livsuppehället, underhåll i mat o. dryck, förplägnad; ofta med bestämning angivande beskaffenheten; äv. (ss. enkelt ord numera bl. ngt arkaiserande samt i δ) i allmännare anv.: för förtäring tillagad mat l. föda; förr stundom: livsmedel, proviant. Enkel, mager, klen, dålig, god, stark kost. Blandad kost. Den dagliga kosten. Vegetarisk kost. Man började draga in på kosten. (Han skall) holla then staldrengh ther är medt kost och klädher. G1R 6: 211 (1529). Folk .. med godh arborst och tuå månade kost. Därs. 7: 455 (1531). (De) lastade dem (dvs. fartygen) med kost .. och seglade så mot Stegeborg. Fryxell Ber. 2: 89 (1826). Denna uppfattning om giktens samband med kostens överflöd står alltjämt kvar. Sjövall Sjukd. 44 (1924). Båda förtärde den kost som eftersänts från ett kafé. Hallström Händ. 78 (1927). — jfr AFTON-, BOND-, BRUD-, BRÖLLOPS-, DJÄKNE-, FASTE-, FATTIGMANS-, FÅNG-, HOV-, HUSMANS-, JUL-, MÅNADS-, RES-, RÅ-, SJUK-, SVÄLT-, VINTER-, VÄG-, ÅRS-KOST m. fl. — särsk.
α) (†) i uttr. kost och täring (jfr 1 b). (De skola) Holla .. wore knecther med koosth och tæringh. G1R 2: 107 (1525). OPetri Kr. 94 (c. 1540). — särsk. om kontribution i livsmedel l. matvaror. Peringskiöld Hkr. 1: 313 (1697).
β) (†) i förb. med prep. till i uttr. betecknande att spannmål, djur o. d. lämnas l. beredes l. förbrukas o. d. till underhåll l. föda. Salomo gaff Hiram tiwghu tusend Corer hwete til kost för hans folck. 1Kon. 5: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: föda). Tu .. bereedde them .. åkerhöns til kost. Vish. 16: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: föda). Peringskiöld Hkr. 1: 57 (1697). — särsk. i uttr. gå till koste, förbrukas l. gå åt till föda; jfr 4. Thes vtan gick til kåste (vid Salomos hov) / Gödoxar tretio (osv.). Spegel SalWijsh. 16 (1711).
γ) (†) i uttr. hålla ngn kosten (fri) l. (fri) kost l. uppehålla ngn kosten l. hålla sig själv kosten, hålla ngn med (fri) kost resp. hålla sig själv med kost. G1R 1: 194 (1524). (Han) hölt sigh .. sielfwer Kosten. Brasck FörlSon. C 4 a (1645). Serenius (1741).
δ) (numera mindre br.) om enskilda födoämnen o. livsmedel med tanke på deras användning till måltider, mat, spis. Miölk och annat slijkt, som är then gemeene mans förnämste och ypperste kost. Chesnecopherus Skäl Bb 3 b (1607). Spenvarm mjölk, nykernadt smör, färskt renkött .. se der en ypperlig kost. Oscar II 3: 239 (1861, 1889).
ε) (†) i uttr. det är en hård kost att pågå; särsk. bildl. (jfr η) för att beteckna ngt ss. svårt l. besvärligt att tillgodogöra sig. Sahlstedt (1773; eg. o. bildl.). Möller (1790, 1807; bildl.). Heinrich (1828).
ζ) (numera bl. i fackspr.) i utvidgad anv., om för djurs utfodring erforderligt l. avsett (användt) foder. Rudbeck Atl. 3: 311 (1698). Djur, utfodrade med fettfattig kost. UpsLäkF 1918—19, s. 284. jfr (†): När iagh (dvs. haren) skulle sökia min koste, / För Hunden Ryn iagh löpa moste. Fosz 215 (1621).
η) (i vitter stil) mer l. mindre bildl. (jfr ε), om andlig näring. 2SAH 33: 99 (1861). Hans (dvs. Franzéns) själfulla natur behöfde vitter kost af annat slag. 3SAH 2: 168 (1887). Den andliga kost .. (författarna) bjuda vår ungdom. NDA 1913, nr 284, s. 4. Lilljebjörn Skolm. 153 (1924).
3) [efter motsv. anv. i mnt.] (†) gästabud, festlig måltid, ”gille”. G1R 7: 383 (1531). Wåra wener och frender, iagh hijt kalla will. / Och halla ått them, en liten kost. TobCom. E 3 a (1550). — jfr AFTON-, BRÖLLOPS-KOST.
4) [anv. sannol. utvecklad ur 2 b β slutet; jfr östsv. dial. ga ti kost, gå under, stryka med, nor. dial. gange te kost(s), bli utsliten, gå under] i uttr. till kost(en), till undergång l. fördärv l. spillo; tidigast anträffat o. numera bl. (i vissa trakter av Finl.) i uttr. gå till kost, förr äv. kosten, gå förlorad l. till spillo, gå under, förspillas. LejonkDr. 20 (1689). Then, som upskiuter i thet sidsta (att intaga läkemedel) och wårdzlöst handteras, han går til kosten. Block Pest. 63 (1711). At .. / I gåfven lifvet för Roms äras skuld til kost. Knöppel Reg. 43 (1741). Elden kom lös midt om natten; någre små Trädhus .. gingo .. til kost. Porthan BrefCalonius 482 (1798). För några år sedan har (den till Kolahalvön medförda) hästen gått till kost i ett kärr. Fennia XII. 1: 59 (1896).
-FRI. [jfr mnt. kostvri (i bet. 2), t. kostfrei (i bet. 1, 2)] (†) Tholander Ordl. (c. 1875; utan angiven bet.).
1) till 1, 2: fri från kostnad för uppehälle l. kost, som har fritt vivre l. fri kost. OxBr. 1: 29 (1614). Dalin 2: 768 (1855).
2) till 2: frikostig (eg. med kost), generös; gästfri. Brahe Oec. 82 (1581; uppl. 1920). Gott wara kostfrij aff annars pungh. Grubb 756 (1665). Envallsson IndCamp. 28 (1784).
Avledn. (†): kostfrihet, r. l. f. till -fri 1, 2. Schroderus JMCr. 514 (1620). Dalin 2: 768 (1855). —
(2) -FÖRAKTARE. person som icke vill äta annat än fin o. läcker mat, kräsen person; nästan bl. i nekande uttr.; ofta oeg. l. bildl. Han är ingen kostföraktare, han håller till godo med vad som bjudes l. vad som finns att få. Sahlstedt (1773). Fersen, som eljest ej var kostföraktare, när det gällde skvaller. (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 348 (1912). Måsarna, som just ej äro några kostföraktare. FoFl. 1930, s. 94. —
(2) -FÖRAKTERSKA. (numera bl. tillf.) jfr -FÖRAKTARE. Sahlstedt Schnabel SjöfÖd. 1: 177 (1765; bildl.). —
(1) -GRIP. (†) dyrgrip. LMil. 2: Föret. 4 a (1765). —
(2) -GÅNG. det förhållande att ngn går o. erhåller sin dagliga kost ngnstädes; numera bl. (föga br.) i fråga om fri spisning. BoupptSthm 1673, s. 693 a, Bil. Kostgångh för Gåssen i 6 weckur a 3 (daler). Därs. 4/1 1676, Bil. Östergren (1930). —
(2) -GÄNGARE. [jfr t. kostgänger] (numera föga br.) person som går o. erhåller sin dagliga kost ngnstädes (vanl. mot överenskommen betalning); matgäst, spisgäst; stundom om person som har kostdagar. VDAkt. 1690, nr 275. SvD(A) 1920, nr 88 A, s. 9. Östergren (1930). —
(2) -GÄRD. (kost- 1532 osv. koste- 1563) [jfr fsv. kostgärdh] (förr) kam. gärd som väsentligen utgick i livsmedel (o. som med tiden kunde ersättas med kontanter). G1R 8: 28 (1532). En möijelig kostgierd j Leffwandis Oxar Miöl Maltt humble och Flesk etc. Därs. 10: 284 (1535). Både kostgärd och penninghjälp utskrefvos (av J. III). SvH 4: 178 (1904).
Ssgr (kam., förr): kostgärds-föreståndare. person som hade tillsyn över inlevereringen av kostgärd o. därigm erhållet livsmedelsförråd? VinkällRSthm 1594.
-pänningar, pl. pängar som lämnades ss. vederlag för frihet från tillskott till kostgärd. G1R 27: 187 (1557). —
(2) -HÅLL. [fsv. kosthald]
1) abstr.: förseende med underhåll i mat o. dryck, mathållning; äv.: matordning; jfr -HÅLLA, -HÅLLNING 1. Om Sommaren skal man grant achta sitt Kosthåll, at man brukar sådana Math som köler och wätskar. IErici Colerus 1: 179 (c. 1645). För Kostholl i 15. wekur à 10. (daler). BoupptSthm 1668, s. 733. (Skolgossarnas) förning mottogs af husvärdinnan, som därmed besörjde kosthållet. De Geer Minn. 1: 20 (1892). SFS 1926, s. 1045. Förslaget om utredning angående kosthållet på fartyg enligt entreprenadsystem. SvD(A) 1935, nr 51, s. 5.
2) mer l. mindre konkret.
a) övergående i bet.: kost (se KOST, sbst.3 2 b), bord (se BORD, sbst.1 7 a); jfr -HÅLLNING 2. Klent kosthåll. Omväxling i kosthållet. Sänka, höja, förbättra kosthållet. At på Officerarnes Kosthåld, wisz och tildrägeligh Förordning må göras. SvRStBesl. 1660, s. B 3 a; jfr 1. Magert kåsthåll. Kolmodin QvSp. 2: 195 (1750). Kosthållet ombord skulle naturligtvis bli gott men enkelt. SvD(A) 1933, nr 219, s. 3. särsk. (†) om till prästs underhåll utgående matvaror l. livsmedel. HärnösDP 1661, s. 17. Borgerskapet (visade) i fråga om .. (prästens) kosthåll en stoor skamlöshet. Hagström Herdam. 1: 341 (cit. fr. c. 1720).
b) (numera knappast br.) matservering; matställe. Och skall samme Communitets (i Uppsala) kostholldh ware på Studenteholmen. Thyselius HdlLärov. 2: 12 (1595). Grotenfelt Mejerih. 201 (1881).
(2) -HÅLLA; jfr -HÅLLNING. (numera föga br.) förse l. underhålla (ngn) med kost; äv. refl. BoupptSthm 1680, s. 48 a (1673). SPF 1857, s. 418 (refl.). Under tiden, då Dikaren anlitas, skall han kosthållas. UpsP 1860, nr 45, s. 1. Lundell (1893). —
(2) -HÅLLARE. (numera bl. i Finl.) person som har mathållning. Verelius 170 (1681). Såsom kosthållare för ett lag järnvägsarbetare ute i vestern (i Amerika). Zilliacus UtvandrH 118 (1892). —
(2) -HÅLLERSKA. (i Finl.) jfr -HÅLLARE. NPress. 1895, nr 175, s. 3. Kosthållerska till Sanatorium. Hufvudstadsbl. 1911, nr 216, s. 16. —
(2) -HÅLLNING.
1) abstrakt, = -HÅLL 1. BoupptSthm 1670, s. 353. Kosthållningen vid sjukhusen. SPF 1859, s. 722. SFS 1892, nr 80, s. 6.
2) (mindre br.) konkret, = -HÅLL 2 a. Leopold 3: 385 (1797, 1816). Stället är känt för att ha dålig kosthållning. Östergren (1930). —
(2) -ORDNING. (i fackspr.) (plan uppställd för) anordning av kosthållning med hänsyn till antalet av o. tiden för måltiderna o. till den vid måltiderna serverade kosten, matordning. HdlÅgerupArk. 23/8 1727. Då det gäller att uppställa en kostordning för en giktiker. LbInternMed. 2: 481 (1916). Ljungdahl ÄmnSj. 59 (1930). —
(2) -PRIS, n. (i fackspr.) i fråga om förh. vid vissa offentliga inrättningar (särsk. sjukhus): (pänningbelopp fastställt ss.) pris för kosthåll per person (o. dag), pris för dagportion. SPF 1859, s. 721. SvD(A) 1934, nr 271, s. 7. —
-PÄNNING. (kost- 1592 osv. koste- 1668)
1) till 1 o. 2: pänningbelopp som betalas till ngn (ss. bidrag) till bestridande av utgifter för hans (hennes) kost; numera bl. i pl. SthmTb. 1592, s. 49 a. Heren .. erhöll vid afskedet tre plåtar af sin fader, såsom kost-penning, intill dess han kunde skaffa sig någon tjenst. SvFolks. 259 (1844). 2NF 25: 1397 (1917). särsk. (i pl.) om pänningbelopp som (skall) utbetalas till person i vars löneförmåner kost helt l. delvis ingår, när han (hon) icke kan komma i åtnjutande av denna förmån. Sommarström Thackeray FåfM 1: 83 (1917). 1 mån. semester med kostpengar. SvD(A) 1922, nr 333, s. 2.
2) (†) till 2, i pl.: pängar som (äro avsedda att) utgöra betalning för kosthåll. Stiernman Com. 2: 165 (1638). VDAkt. 1691, nr 176. —
(2) -SATS. (i fackspr., i sht med.) dagsportion sammansatt av olika födoämnen, så att individens behov av olika näringsämnen blir tillgodosett; äv. om sammanfattningen av de mängder av äggvita, fett o. kolhydrat som beräknas utgöra individens dagliga näringsbehov. SLorS 11: 203 (1895). Jundell Barn. 2: 128 (1927). —
(1) -SPILLING l. -SPILLNING. [efter mnt. kostspildunge] (†) fåfängt l. utan gagn nedlagd kostnad. Then kost spillingh konung Maiestat .. giorde på gutland. G1R 7: 486 (1530). Girs G1 121 (c. 1630; i fråga om förh. 1530). —
(1) -VÄRD l. -VARD, adj. (-vard (-vaard, -vardt) 1559—c. 1600. -värd 1620—1686) (†) kostbar, praktfull, ståtlig; äv. bildl. Thet skiöne och så myckit kostvahrda Templet i Epheso. LPetri Kr. 10 (1559). Lantmarskalkens oration .. betecknas i journalen som ”kostvärd”. SvRiksd. I. 4: 154 (cit. fr. 1686). —
(1) -VÄRDA l. -VARDA. (-varda 1530. -värda c. 1539) [fsv. kostvärdha] (†) nedlägga (kostnad på ngt), kosta (ngt på ngt). (Han skall) Vplathe them henne (dvs. kvarnen) jgen för så monge peninge han ther vppå kostwardett haffwer. G1R 7: 116 (1530). HFinlH 9: 28 (c. 1539). —
(1) -VÄRJA, v. [fsv. kostväria] (†)
B (†): KOSTE-GÄRD, -PÄNNINGAR, se A.
Spalt K 2559 band 14, 1937