Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONTESTATION, r. l. f.; pl. -er.
Ordformer
(con-)
Etymologi
[jfr eng. o. fr. contestation; av lat. contestatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till contestari (se KONTESTERA)]
(†) vbalsbst. till KONTESTERA; särsk.
1) motsv. KONTESTERA 2: försäkran, bedyrande. NAv. 11/4 1656, nr 2, s. 2. Fält-M(arskalken) .. satte icke synnerl. tro til hans contestationer. Loenbom Stenbock 4: 82 (1765). HSH 16: 310 (1769). Dalin (1871).
2) motsv. KONTESTERA 3: bestridande, protest. Schroderus Os. III. 1: 374 (1635). Ty borde domare .. mera tillhöra klagandens goda sannolijka skiähl, än den beklagtes nekande, och contestation. FörarbSvLag 7: 422 (1696). Ekbohrn (1904).

 

Spalt K 2247 band 14, 1937

Webbansvarig