Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONSTANS konstan4s, sbst.1, r. l. f. l. m.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-. -stance 1769—1868. -stans 1835 osv.)
Etymologi
[jfr t. konstanz, eng. constance, av fr. constance, av lat. constantia, avledn. av constans (se KONSTANT)]
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara konstant.
1) (†) motsv. KONSTANT I 1: ståndaktighet. Sahlstedt (1769). Ekbohrn (1868).
2) (i fackspr.) motsv. KONSTANT I 2: oföränderlighet, beständighet. Sahlstedt (1769). Svedberg ArbDek. 79 (1915). Satsen om massans konstans i ett slutet system. NoK 21: 13 (1924). Christofferson Elektr. 339 (1931). särsk. biol. motsv. KONSTANT I 2 slutet. QLm. I. 5: 24 (1835). BotN 1900, s. 99. jfr BLOD-KONSTANS.

 

Spalt K 2196 band 14, 1937

Webbansvarig