Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONJUNKTIV (om uttal se KONJUNKTIV, sbst.), adj.; adv. -T (Rydqvist SSL 1: 373 (1852)).
Ordformer
(förr äv. skrivet conjunct-. -ift, adv. 1852)
Etymologi
[jfr t. konjunktiv, eng. conjunctive, fr. conjonctif, adj.; av lat. conjunctivus, till conjungere (se KONJUNGERA). — Jfr KONJUNKTIV, sbst.]
språkv.
1) (†) om pronomen: förenad (se FÖRENA 8 c α). Stridsberg FrGr. 119 (1793). Olde FrSpr. 333 (1843).
2) om modus o. i närstående anv.
a) [efter lat. modus conjunctivus, sannol. eg.: (i förh. till indikativen) osjälvständigt modus, modus som användes i underordnade satser] (†) i uttr. konjunktivt modus, = KONJUNKTIV, sbst. Moberg Gr. 223 (1815).
b) (mindre br.) användt ss. adj. till KONJUNKTIV, sbst.: konjunktivisk. Fryxell SvSpr. 69 (1824). Konjunktiv form. Östergren (1930).
3) (†) om ord: som förbinder satser; jfr KONJUNKTIONAL, KONJUNKTIONELL. Konjunktiva Adjektiver. Borelius Sacy 48 (1806; om ”som” o. ”vilken”).
4) (†) om (bi)sats: som inledes av konjunktion; jfr KONJUNKTIONAL, KONJUNKTIONELL. Boivie SvSynt. 7 (1826).

 

Spalt K 2118 band 14, 1937

Webbansvarig