Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONJUNGERA, v. -ade; jfr KONJUNKTION.
Ordformer
(äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konjungieren, eng. conjoin, fr. conjoindre, it. congiungere; av lat. conjungere, förena, av com (se KON-) o. jungere, förena, besläktat med jugum, ok (se OK); jfr KONJUGERA I]
1) (†) förbinda l. förena (ngt med ngt annat); särsk. refl. o. i p. pf.; äv. i pass. med intr. bet.; jfr FÖRENA 5, 7. Gustaf II Adolf 121 (1615). The Tartarer och Turcker, som hafwa welat conjungera Tanaim medh Volgam. Dens. 176 (1617). (De båda professurerna kunde) beqwämligen conjungeras. BraheBrevväxl. II. 1: 39 (1647). Skulle den Ryska eskadern .. få konjungera sig med den Cronstadtska, så torde (osv.). Rosenstein 3: 397 (1789). Ekbohrn 1: 137 (1868; äv. i den postuma uppl. 1904). — särsk. bärgv. Conjungeras sägas tvenne eller flere skölar, eller gångar, då de stöta tilsammans och förena sig i en gång, eller sköl. Rinman 1: 399 (1788).
2) (†) astr. o. astrol. refl. o. i pass. med intr. bet., om himlakropp: komma l. befinna sig i konjunktion (med en annan himlakropp). Sylvius Mornay 655 (1674). De puncter, der Månen opponeras och conjungeras med Solen. Melanderhjelm Astr. 2: 184 (1795).

 

Spalt K 2116 band 14, 1937

Webbansvarig