| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KOLLEKTIV kol3äk~ti2v, äv. -ek~, l. 40~1 l. 104 (ss. första led i ssgr alltid 103~) (collecti´v Weste; kålläckti´v Dalin), adj.; adv. -T.
1) som består l. utgöres av l. inbegriper ett flertal personer l. ting sammanfattade till l. betraktade ss. en enhet; som i sig representerar ett flertal; sammanfattande. Med den kollektiva termen tal-organ förstår jag munnen, med alla de delar som inom den finnas, ifrån och med strupen, till och med läpparna. AGSilverstolpe Bokst. 13 (1811). Alla Ordenssällskaper .. äro kollektiva personer. Polyfem V. 54: 3 (1812). Den mängd af små landskap, som erhållit det kollektiva namnet Småland. Schlyter JurAfh. 2: 54 (1879). (Ministrarna) utgöra .. ett kollektivt helt, ministären (kabinettet, konseljen). 2NF 18: 596 (1912). Nutidens kollektiva väldigheter, fackföreningsmakten och arbetsgivareorganisationerna. GHT 1934, nr 19, s. 10. — särsk. [efter lat. nomen collectivum] språkv. i förb. kollektivt nomen, substantiv, = KOLLEKTIV, sbst. 1. Svedelius FrGr. 129 (1814). Boivie SvSpr. 222 (1820). I vårt nuvarande tal plägar ett kollektivt substantiv i fortsatt framställning åtföljas af plural. Cederschiöld Skriftspr. 282 (1897).
2) som har avseende på l. gäller ett flertal personer l. ting; som utgår från l. uppbäres av ett flertal; gemensam (för ett folk, en klass l. grupp o. d.); samfälld, samfällig. Dessa stora collectiva ogärningar, hvilka häfderna förvarat åt vår suckande åminnelse. LBÄ 23—24: 69 (1799). Landthushållningssällskapen skola .. uppmuntra till kollektiva utställningar från särskilda produktionsområden. TT 1872, s. 143. Man skiljer mellan individuell försäkring och kollektiv försäkring el. gruppförsäkring. SvUppslB 13: 1038 (1932).
(2) -AVTAL ~02 l. ~20. sociol. skriftlig överenskommelse mellan en l. flera arbetsgivare l. en arbetsgivareförening å ena sidan o. å den andra en sammanslutning av yrkesarbetare (fackförening o. d.) angående allmänna normer för enskilda arbetsavtal i fråga om lönevillkor, arbetstid m. m. Förbundet 1906, nr 2, s. 4. SFS 1928, s. 691. —
(1) -KOPPEL. mus. koppel i orgel för andragande av hela stämgrupper på en gång. PT 1898, nr 155, s. 3. —
(1) -LINS. fys. lins som bryter ljusstrålar samman, samlingslins, samlingsglas; särsk. om den från ögat vända linsen i ett sammansatt okular. UB 2: 326 (1873). —
(1) -NAMN. sammanfattande benämning på flera samhöriga enheter (personer l. ting). 2VittAH 12: 25 (1822, 1826). Lignin är ett kollektivnamn för flera olika kemiska ämnen. Fennia XV. 3: 80 (1898). Ordet ”provensal” var ett vanligt kollektivnamn för hela Sydfrankrikes befolkning. PT 1904, nr 198, s. 3. —
(2) -NOT; pl. -er. polit. av flera makter gemensamt till en regering överlämnat diplomatiskt meddelande; äv. om likalydande, vanl. samtidigt överlämnade dylika noter. Dalin (1871). Kôersner PolHlex. 150 (1883). SvD(A) 1927, nr 88, s. 3. —
(2) -PROKURA. handel. Prokura må meddelas flera personer på sådant sätt, att den endast kan begagnas af dem gemensamt (kollektivprokura). SFS 1887, nr 42, s. 9. —
(1) -TYP. biol. ännu föga specialiserad (i sht fossil) växt- l. djurform vars avkomlingar utvecklats i olika riktningar o. som därigm givit upphov till senare uppträdande skilda arter, släkten osv., samlingstyp. Svenonius Stenr. 206 (1888). Almquist UpplVeg. 105 (1929). —
(2) -UTSTÄLLNING~020. utställning som gemensamt anordnats av ett flertal konstnärer l. yrkesmän l. firmor inom samma bransch. TT 1872, s. 205. Näst Krupp har Sverige den vackraste kollektivutställning af järn och stål (på Chicagoutställningen). Därs. 1894, Allm. s. 69.
Spalt K 1879 band 14, 1936