Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNÄPP knäp4, i bet. 1 r. l. m. (Schroderus Comenius 885 (1639; i bet. 1), SvD(A) 1934, nr 25, s. 10 (i bet. 1)) l. (i bet. 1 c alltid) n. (Linné Skr. 5: 116 (1732; i bet. 1), Bennet Lin. I 1 b (1738: knäpp, pl.; i bet. 1 c), Spong Högsal 32 (1924; i bet. 1)), i bet. 2 r. l. m. (PErici Musæus 1: 237 b (1582) osv.) l. (i abstr. anv. vanl.) n. (Cavallin Herdam. 3: 126 (cit. fr. 1705: knäp, pl.; i bet. 2 b), Hedin Pol 2: 292 (1911; i bet. 2 d)), i bet. 3 r. l. m.; best. -en, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. =.
Ordformer
(knep 15791639. knepp 16391742. knäp 17051749. knäpp 1582 osv.)
Etymologi
[jfr ä. d. knæp, d. knep; vbalsbst. till KNÄPPA, v.1]
1) motsv. KNÄPPA, v.1 I, särsk. I 1: knäppande, knäppning; i sht konkret: knäppande ljud l. smäll som höres, då ngt brytes l. då två föremål hastigt slå mot varandra o. d. (Den klenmodige) är widh hwar knepp mächta blödigh. Schroderus Comenius 885 (1639). Inte ett knäpp förnams. Wahlenberg SkymtAns. 150 (1902). Om du lyss efter så hör du renklöfvarnes knäpp mot hvarandra. SD(L) 1903, nr 32, s. 2. Omkopplingar och provningar i (telefon-)nätet åstadkomma ibland knäppar på klockan. SvD(A) 1928, nr 54, s. 11. — jfr RÅG-, SÄDES-KNÄPP. — särsk.
a) om knäppande ljud som höres, då ett ur går; i sht konkret, om var särskild knäppning. VetAH 1762, s. 233. Man hörde blott .. / .. pendelns knäppar i uret. Runeberg 1: 335 (1841). En annan (klocka) som föll in med rif och rassel och knäpp (och började slå). Schildt Perd. 103 (1918). — jfr PÄNDEL-, SEKUND-, SÄJAR-, UR-KNÄPP. — särsk. i överförd anv., övergående i bet.: ytterst kort tid, ”minut”, ”sekund”; stundom i uttr. på knäppen, på den bestämda tiden. (Jag) tigger ej en knäpp af denna stund (dvs. min sista stund). Thomander 3: 116 (1826). Alla tåg, med vilka jag haft att göra, hava kommit och gått på knäppen. Schück i SvD(A) 1925, nr 195, s. 7 (i fråga om det dåtida Spanien).
b) övergående i bet.: svagt ljud, det minsta l. svagaste ljud; äv. (vard.) övergående i bet.: det allra kortaste yttrande, ”ett enda ord”; särsk. ss. uttr. för motsägelse l. protest; i sht i nekande sats; jfr KNÄPPA, v.1 I 2 b. Han (hade) icke hört minsta knäpp af hennes ankomst. Knorring Cous. 2: 54 (1834). Jag ska inte säga så mycket som ett knäpp åt mamsell. Alving Bellm. 319 (1907). Moberg Sedebetyg 158 (1935). (†) Och skall aldrig någon få höra knäp af mig, allenast jag giort från mig skånska resan. Linné Bref I. 4: 106 (1749) — särsk. i förb. med kny l. knyst, ngn gg gny (Han) hörde icke det ringaste på gatan hvarken knyst el(ler) knäpp. VRP 3/4 1722. Lagerström Tart. 73 (1730). Ekelund Sillanpää Ängl. 20 (1925).
c) (numera mindre br.) var särskild knäppning i en haspels räkneanordning; äv. övergående i bet.: viss bestämd mängd garn; jfr HASPEL, sbst.1 1. Bennet Lin. I 1 b (1738). Hvarje härfva skall innehålla 6 knäpp à 500 fot, alltså 3,000 sv. fot. 2NF 12: 139 (1909). 3NF 8: 404 (1928).
d) jäg. motsv. KNÄPPA, v.1 I 2 a, i fråga om ett av tjäderns läten under parningstiden. Knöppel SvRidd. 93 (1912).
2) motsv. KNÄPPA, v.1 II. — särsk.
a) (†) motsv. KNÄPPA, v.1 II 1; särsk. i uttr. slå (en) knäpp, knäppa med fingrarna, slå ngn en knäpp för näsan, slå knäpp för ngns näsa, ss. tecken på hån l. förakt knäppa med fingrarna framför ngn. (Han) slår honom en knäpp för näsona. PErici Musæus 1: 237 b (1582; bildl.). The hafua inkomett till Erick Nilsson .. [w]aritt öfuer druckna, och slagit knep för hans nessa. SkrGbgJub. 6: 568 (1621). Herren .. slog knäpp på knäpp med fingrarne, samt gnolade på en visa. JournLTh. 1810, s. 191. Intet jag lider deraf (dvs. av ovädret), blott dörren af Delia öppnas, / Blott hon mig tyst till sig manar med fingrarnas knäpp. Petersson Tib. 6 (1860; lat orig.: Et vocet ad digiti me taciturna sonum). — jfr FINGER-KNÄPP.
b) motsv. KNÄPPA, v.1 II 2, eg.: knäppning med fingret; (lindrigt) slag; äv. mer l. mindre bildl., närmande sig bet.: tillrättavisning, ”stukning”, ”minnesbeta”; jfr KNÄPPA, v.1 II 2 slutet. VarRerV 8 a (1579). Bygångande höna får antingen korn j kräfue eller knep j nakan. SvOrds. A 4 a (1604). Jag drog på min läpp: / Herr Näsvis han fick på sin näsa en knäpp. Bergius Småsak. 6: 38 (1757). Bertrandus har fått en knäpp för sina tillställningar. Topelius Fält. 5: 313 (1867). En knäpp på fingrarna. GHT 1934, nr 67, s. 11 (bildl.). — jfr FINGER-, NÄS-KNÄPP. — särsk. (numera knappast br.) i uttr. få knäpp (på fingrarna), närmande sig bet.: få stryk, få ”smäll”. Af magistern med lineal’n / Får man knäpp och långa lexor. Sehlstedt 1: 114 (1861). Hofsten Barnh. 2: 134 (1885).
c) (numera ngt vard.) hårdt l. svårt slag; äv. övergående i bet.: svår l. obotlig skada, ”knäck” (se KNÄCK, sbst.1 3); jfr KNÄPPA, v.1 II 6. Om tigh Siukdom geer een knäpp, / Stultar tu medh Staaf och Käpp. Wivallius Dikt. 113 (1641). Sin kula hade han fått i huvudet .. Litet konstig föreföll han .., och det var nog en ordentlig knäpp han fått. Hedin Front. 577 (1915). (†) Snart kan det digh henda, / Siukdom och dödh gifva tigh een hastig knepp på tin helsa, / Då du signar i säng. UHiärne Vitt. 82 (1664). — särsk. (föga br.) i uttr. den sista knäppen l. bl. knäppen, ”dödsstöten”, ”nådestöten”, ”knäcken”. Ekman Dagb. 138 (1789: sista knäppen). Perdén Kitunen 15 (1834). Skynda dig, gif honom knäppen .., så sqvallrar han icke ur skolan! Topelius Fält. 4: 566 (1864). Vad är det nu? Ha hundarna fått knäppen? Högberg Baggböl. 2: 175 (1911).
d) motsv. KNÄPPA, v.1 II 5. Att slå på min lyra en knäpp (dvs. dikta). Sehlstedt 5: 177 (1873). Som fingrars knäpp på cittrans strängar. Hedin Pol 2: 292 (1911). — jfr CITTER-KNÄPP.
e) bildl., i uttr. en knäpp av vintern l. av kölden, plötsligt inträdande, kortvarig köldperiod. Vi hade en knäpp (af vinter) i februari. Björkman (1889). — jfr FROST-, KÖLD-, VINTER-KNÄPP.
3) [sannol. eg. bildl. anv. av 2; jfr KLÄM, sbst.2] (vard.) sup, snaps. Lannerstierna Vitt. 31 (1791). Han fann sig nödsakad att taga ännu en liten knäpp, eller en så kallad tankställare. Cederborgh OT 3: 15 (1814; 2:dra uppl.). Utanför porten togs första knäppen. AEngström i SöndNStrix 1924, nr 49, s. 8. — jfr AVSKEDS-, FÄRD-KNÄPP. — särsk. (†) ss. benämning på den tredje supen i en följd av supar. Helan och halfvan och knäppen. LfF 1852, s. 290 (efter ä. handl.).

 

Spalt K 1739 band 14, 1936

Webbansvarig