Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNOTTRA knot3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KNOTTER, sbst.4
Etymologi
[sv. dial. knåttra, samtala stilla, äv.: muttra, knota; om djur: hava ett skrockande läte; jfr nor. dial. knutra, knorra; jfr äv. östfris. knöteren, holl. kneuteren, knoteren, t. dial. chnotteren, knutteren; sannol. av ljudhärmande urspr.]
(i vissa trakter)
1) samtala helt stilla, småprata, småspråka. Törneros Brev 2: 108 (1827; uppl. 1925). Medan man sitter och knottrar kring lampan i det rum, som (osv.). Lindqvist Herrgårdsh. 92 (1921). Östergren (1930; angivet ss. landsdelsord).
2) muttra, göra invändningar. Hülphers Ångermanl. 105 (1900). Emellertid, trots allt knottrande, så kom Upsala Kaféa.-b. till stånd. UNT 1930, nr 10538, s. 4.
3) om vissa fåglar: snattra, skrocka. Siwertz Lat. 159 (1924; om ankor o. höns).
4) om svin: grymta smått. Siwertz Lörd. 12 (1917).

 

Spalt K 1665 band 14, 1936

Webbansvarig