Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNORLA, v.1, äv. KNURLA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KNORL, sbst.1
Ordformer
(knorl- 1740—1789. knurl- 1703—1895. knurrl- 1763)
Etymologi
[bildat till KNORRA, v.1, l. liksom detta av ljudhärmande urspr.]
(†)
1) frambringa l. avgiva ett bullrande l. brummande ljud; jfr KNORRA, v.1 1.
a) om fågel: frambringa l. avgiva ett kuttrande läte; jfr KNORRA, v.1 1 b; särsk. i fråga om duvors kuttrande; äv. i fråga om ett av orrens läten. Jagh .. knurlade såsom een dufwa. Jes. 38: 14 (Bib. 1703); jfr 2. Brummer 98 (1789; i fråga om orrens läte). Dufvors knurlande. Stiernstolpe Arndt 1: 174 (1807). Hollander Ordl. (1895).
b) i fråga om bullrande i magen; jfr KNORRA, v.1 1 c. Meurman (1846).
2) i oeg. anv. av 1: klaga, jämra sig. Schultze Ordb. 2362 (c. 1755; med hänv. till knulla).

 

Spalt K 1651 band 14, 1936

Webbansvarig