| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNARRIG knar3ig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. KNARROT, adj.
1) motsv. KNARRA, v. 1: som knarrar (brukar knarra), knarrande; gnällande, gnisslande. En gammal knarrig trappa. Westhius Vitt. 26 (1676). Nicander GSann. 33 (1766). Knarriga amerikanska gungstolar. Forsslund Storg. 142 (1900). SDS 1929, nr 62, s. 6. — särsk. om stämma, röst l. ton. Scholander I. 2: 103 (c. 1870). Violoncellen var irriterande med sin knarriga ton. SD(L) 1903, nr 50, s. 3. En knarrig röst hördes från rummet. WoH (1904). Pauli Ungd. 47 (1925).
2) motsv. KNARRA, v. 2 a: som (ständigt) ”knarrar”, vresig, butter, svår att göra till lags, gnällig; ngn gg äv.: knotande, missnöjd (över ngt); äv. i överförd anv., om sätt, framträdande, humör, lynne o. d. Spegel 247 (1712). Gammalt Folck ha sina krämpor, bli ock gierna knarruge. Gyllenborg Sprätth. 50 (1737). En gammal knarrog man. Serenius (1741). Knarrig eller knotande öfver närvarande tider. Nyrén Charakt. 66 (c. 1765). Blanche Bild. 3: 86 (1864). Den knarrige gamle ungkarlen. Strix 1904, nr 22, s. 6. Knarrigt lynne. Faustman GiftKv. 53 (1926). SvD(A) 1934, nr 41, s. 10.
Spalt K 1576 band 14, 1936