Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNARRA knar3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr KNARR, sbst.1—5
Etymologi
[fsv. knarra, motsv. d. knarre, mht., t. knarren; av ljudhärmande ursprung. — Jfr GNARRA, KNARKA]
1) giva ifrån sig l. frambringa tätt upprepade, regelbundna, korta o. tonlösa (men icke särdeles skarpa l. höga) ljud, gnissla, knäppa, gnälla; med sakligt l. personligt subj.; äv. opers.; särsk. i fråga om det ljud som uppkommer, då trä- l. läderföremål utsättas för tryck l. friktion o. dyl. l. då hjul (l. andra föremål) trögt rotera kring en axel l. trögt röra sig i en mekanism o. d.; äv. mer l. mindre med tanke på den rörelse som ger upphov till ljudet; äv. (i sht i p. pr.) om läte l. ljud som karakteriseras av en dov vibration o. d. Dörren är osmord och knarrar. Trappan knarrade för varje steg han tog. Skorna knarra. Han hade knarrande skor. Linc. (1640; under crepito). Illa knarrar osmord Wagn. Grubb 381 (1665). Thet sämsta hiulet vnder vagnen knarrar hårdast. Scherping Cober 1: 160 (1734). Han öpnas, grafvens port! De tröga gångjärn knarra. Lidner YttDom. 3 (1788). Insekternas .. förmåga att genom tvenne kroppsdelars sammangnidning kunna frambringa ett knarrande eller gnisslande ljud. Boheman ÅrsbVetA 1843—44, s. 8. Så snart han hörde ankarspelet knarra. Heidenstam Karol. 2: 220 (1898). Lädret i hans revolverhölster knarrade muntert vid hvarje steg. Janson Lögn. 288 (1912). (På stora landsvägen) knarrade långa foror av packvagnar. Hedin i 3SAH 29: 118 (1917). Fogelqvist ResRot 130 (1926). — särsk.
a) i fråga om det ljud som uppkommer, då grus l. (starkt frusen) snö utsättes för tryck (särsk. vid gående l. åkande): gnissla, ”skrika”; äv. opers.; äv. i överförd anv., om väg o. d. med knarrande grus l. snö. Tegnér (WB) 3: 86 (1820). Knarrande sandgångar. Knorring Ståndsp. 3: 184 (1838). Det är bekant, att .. (snön) knarrar vid 12 grader under fryspunkten, och vid 20 grader får en metallklang under vandrarens fot. Topelius Vint. II. 2: 281 (1882). Snön knarrade så, att det nästan skrek under fötterna. Benedictsson Folkl. 193 (1887). Siwertz Varuh. 7 (1926).
b) (i fackspr., mindre br.) om vissa ämnen som vid beröring l. brytning o. d. giva ifrån sig ett lätt knastrande l. skrapande ljud. — särsk.
α) om (på visst sätt preparerad) bomull; förr äv. om siden l. silke (l. silkesliknande massa); särsk. i p. pr. ss. adj. VetAH 1798, s. 3. Knarrande såsom svafladt silke då den drages emellan tilltryckte fingrar. Därs. 1814, s. 211. Knarrande bomull bör ej hålla mera än högst 1 % och ej knarrande icke mer än 0,15 % stearinsyra. Ahlberg FarmT 226 (1899).
β) om tenn. Cronstedt Min. 162 (1758). Valsadt eller hamradt tenn knarrar icke. Almroth Kem. 572 (1834).
c) (numera i sht dels folkligt, dels med.) i fråga om leder l. ben i kroppen: (vid rörelse, sträckning, fraktur o. d.) knäppa l. knaka l. ”skrapa”. Acrel Chir. 257 (1759). När någon fått ”knarren” i en led, så att leden knäpper ock liksom knarrar vid rörelse. Landsm. XI. 4: 26 (1896). Vid skrapning eller knarrande under ledrörelser. LbKir. 1: 634 (1920).
d) fys. om ljud l. ton: (på grund av ljudkällans olikformiga svängningar l. svängningarnas otillräckliga antal) dovt vibrera, skrapa. Om tonen knarrar, så slår måhända tungan vid svängningarna emot ramen. Drake Töpfer 254 (1850). Petersson FysUnders. 199 (1908).
e) i mer l. mindre bildl. anv. Ett riksmöte, som i början knarrade i sitt machineri, men som sedan gått likasom det varit smordt. AB 1840, nr 304, s. 3. SvD(A) 1929, nr 335, s. 12.
2) i fråga om ljud som frambringas av människor l. djur.
a) om person: tala med vibrerande stämma, ofta ss. uttryck för missnöje, förbittring, upprördhet o. d.; tala i gnällig ton; äv. (numera bl. vard., mindre br.) i överförd anv.: klaga, knota, knorra. (Min gamla hustru) gåår och knarrar i wråna, som du weet fullar, de göra de gambla spanhakorna. Prytz OS D 1 a (1620). Strindberg SvÖ 1: 380 (1883). Inte är mor elak. Visst knarrar hon emellanåt, men inte är det så farligt. Numers Dram. 2: 21 (1893). Ett fint väder i dag, herre, knarrar han med sin inrostade stämma. Hammarström Löns Vidu 183 (1920).
b) om vissa fåglar (numera i sht om korn- l. ängsknarr, ävensom morkulla): frambringa ett knarrande läte; förr äv. om stork: klappra; stundom äv. med innehållsobj. Storken knarrar. Bäckström FrSpr. 206 (1729). Picus (dvs. hackspetten) knarrade basen uti de stora torra trän. Linné Skr. 5: 14 (1732). Kornknarren .. knarrar under sommarqvällarne. Berlin Lrb. 34 (1852). Orrrt-orrrt-orrrt knarrar hon (dvs. morkullan). TurÅ 1913, s. 155.
c) (mindre br.) i fråga om det ljud som gräshoppor o. andra insekter frambringa gm gnidning av vissa kroppsdelar mot varandra: gnissla. ÖoL (1852). Det blir torrt och vackert väder, .. (bl. a.) när gräshoppan knarrar. Timberg Meteor. 173 (1908).
Särsk. förb.: KNARRA TILL10 4. till 1: plötsligt o. hastigt övergående knarra. Tyst! Nu knarrar dörren till. Hallström Skogsl. 66 (1904). Cederschiöld Krig 54 (1916).
Ssgr: A: (1) KNARR-LÄDER. om läder som knarrar; särsk. om läder som förr brukade läggas in mellan skosulorna för att skorna skulle knarra. Blanche Bild. 1: 54 (1863). Han gjorde också helgdagsstövlar och förstod att lägga i knarrläder bättre än någon annan. TurÅ 1915, s. 105.
-VULEN, p. adj. (knar(r)- 17121855. knarre- 1750) [jfr d. knarvorn, knarvuren] (†) till 2 a: knarrande; vresig, gnällig; äv. i oeg. l. bildl. anv. Spegel 227 (1712). Kolmodin QvSp. 2: 213 (1750). Han blir förgäten af (dvs. glömsk av) Fars och Mors moral, som i hans tycke nu mera befinnas knarrvulna. Posten 1769, s. 578. Dalin 2: 696 (1855).
B (†): KNARRE-GUBBE. om trumpen l. vresig gubbe. Kolmodin QvSp. 1: 645 (1732).
-VULEN, se A.

 

Spalt K 1574 band 14, 1936

Webbansvarig