| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNAK kna4k, interj. o. sbst.2, n.; ss. sbst. best. -et.
1) interj. för härmande av knakande ljud. Beckman Amer. 1: 47 (1883). Knak! Den lappade högeråran brast. Siwertz Ämbetsm. 149 (1912).
2) sbst.; i uttr. säga knak, avgiva ett ljud som låter (ungefär) som knak (l. lämpligen kan återgivas på detta sätt). Det rungade och vren och sa knak genom skogen. Fröding NDikt. 31 (1894).
Spalt K 1539 band 14, 1936