Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLÄNKA, v.; pr. ind. sg. -er, ipf. -te.
Ordformer
(klenck- 1582. klänck- c. 1645—1732)
Etymologi
[jfr sv. dial. (Smål.) klänka; bildat (med k-avledn.) till KLÄNGA, v.1]
(†) klänga, klättra; äv. bildl. At j .. medh flygande tanckar, klencken til himmelen, til at ransaka min himmelska wilia. PErici Musæus 2: 364 a (1582).
Särsk. förb. (†): KLÄNKA IN SIG. klättra in, ta sig in. Kolmodin QvSp. 1: 106 (1732; i bild). —
KLÄNKA SIG NED. klättra ned, hasa sig ned. (En del av janitscharerna) klänckte i medler Tid sig ned (för slottsmuren) och öpnade Porten för Fotfolcket. Dryselius Måne 199 (1694). —
KLÄNKA SIG UPP. klättra upp, ta sig upp. IErici Colerus 1: 55 (c. 1645; bildl.). SColumbus Vitt. 128 (1669).

 

Spalt K 1501 band 14, 1936

Webbansvarig