Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLÄCKA, v.4; pr. sg. -er (Ihre 1: 1076 (1769)), ipf. klack (Hallström Händ. 162 (1927)).
Etymologi
[etymologiskt samma ord som KLÄCKA, v.5]
knaka, knäppa; numera bl. i förb. kläcka till (se nedan). (Lat.) Quum glacies sublesta et veluti rumpenda crepat, dicimus (sv.), thet klæcker i isen. Ihre 1: 1075 (1769).
Särsk. förb.: KLÄCKA TILL kläk1a til4; ipf. klack till klak1 til4. (tillf.) knäppa till. Någonting i .. (dockans) huvud klack till, när ögonen öppnades. Hallström Händ. 162 (1927).

 

Spalt K 1445 band 14, 1936

Webbansvarig