Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLÅ klå4, sbst. oböjl.
Etymologi
[avledn. av KLÅ, v].
1) (†) motsv. KLÅ, v. 1: klåda. När jagh wil bort vthi Stallgården gåå, / Der wankar Skabba och der wankar klåå. Brasck FörlSon. K 3 b (1645).
2) (vard.) motsv. KLÅ, v. 3: stryk, ”smörj”. Nu har hon ont i magen, / och säkert får hon klå. Fjelner Typ. 124 (1921).

 

Spalt K 1433 band 14, 1936

Webbansvarig