Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLISTERNING, sbst.1 (sbst.2 se KLISTIR avledn.), r. l. f.
Etymologi
[bildat med suffixet -ning till KLISTRA i anslutning till t. kleisterung]
(†) klistring; äv. konkret, om papper, väv o. d., användt ss. material vid överklistring l. tätning (jfr KLISTRA 3 e). (En gammal väggbonad har blivit) nyttiat till klisterning wid de andre husens förbättrande. Fatab. 1918, s. 65 (1672). (Sv.) Klistring, Klisterning, .. (lat.) Glutinamentum, conglutinatio chartarum. Schultze Ordb. 2303 (c. 1755).

 

Spalt K 1271 band 14, 1936

Webbansvarig