Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLINK kliŋ4k, sbst.4, n. (CVAStrandberg 5: 83 (1862) osv.) ((†) r. l. m. Sehlstedt 1: 106 (1850, 1861))
Etymologi
[vbalsbst. till KLINKA, v.1]
(vard.) handling- (en) att klinka på ett instrument (särsk. piano); dåligt spel (särsk. på piano). Knorring Skizz. II. 1: 272 (1845). Nordström Borg. 99 (1909). Det vemodiga klinket (från pianot) ger stämning. Martinsson Kap 66 (1933). jfr (tillf.): Av natten därute hördes / blott klinket och klunket (av vågorna) mot båt och bro. Kåhre VersHavsk. 29 (1929). — jfr PIANOKLINK.

 

Spalt K 1235 band 14, 1936

Webbansvarig