Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLINK, sbst.3, r. l. m.
Etymologi
[av holl. klink, smällande slag, örfil, till klinken, klinga (se KLINKA, v.1); jfr eng. dial. clink, hårdt slag]
(†) hårdt slag. Jagh gifwer tigh än een klinck på Nacken. Brasck Apg. K 1 a (1648). — särsk. bildl., i uttr. stå klinken, stå risken. Den (som skall vidarebefordra smuggelgodset) får sedan stå klinken, om olycka händer. Carlén Ensl. 3: 126 (1846).

 

Spalt K 1235 band 14, 1936

Webbansvarig