Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLINGKLING kliŋ3~kliŋ2 l. 4~1, förr äv. KLINGLINGLING, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et.
Ordformer
(klingkling 1749 osv. klinglingling 1749)
Etymologi
[jfr d. klingkling, ä. t. klinck-klinck, t. klingling(ling); till stammen i KLINGA, v.; jfr KLINGKLANG]
1) (föga br.) interj., för att härma klingande ljud. (T.) Klinck-Klinck, (sv.) kling-kling, klinglingling, läte eller ljud af en liten klocka. Lind 1: 1021 (1749).
2) (tillf.) sbst.; om livlig l. bullrande musik. Det är en hundfröjd, ett klingkling, ett klangklang, / det är ett kvinnfolk som dansar på tå. Fröding Eftersk. 1: 127 (1894, 1910).

 

Spalt K 1233 band 14, 1936

Webbansvarig