Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLAPPRIG klap3rig2, adj.2 -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. klapp(e)rig; avledn. av KLAPPRA, v.]
(vard., föga br.) som klapprar; klapprande. Tholander Ordl. (c. 1875). Det blir ett så lustigt, dovt ljud av rågummisulor — inte alls så där klapprigt och vasst som av vanliga klackar. SvD 10/1 1925, Bil. s. 2.

 

Spalt K 1102 band 14, 1936

Webbansvarig