Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLADD klad4, sbst.1, l. (i bet. 1, 3, 4) KLADDER klad4er, sbst.1, m.; best. kladden; pl. kladdar.
Ordformer
(kladd c. 1730 osv. kladder 1749 osv.)
Etymologi
[till KLADDA, v.1]
(vard.)
1) motsv. KLADDA, v.1 1: person som smörjer ned omkring sig. Swedberg Ordab. (c. 1730).
2) motsv. KLADDA, v.1 8; i ssgn MÅLAR(E)-KLADD.
3) motsv. KLADDA, v.1 9: klåpare, fuskare. En kladd och en bönhahs. OGyllenborg Vitt. 101 (1735). Lind (1749). Konstens bastarder, klåpare och kladdar. Warburg Velasquez 8 (1899).
4) motsv. KLADDA, v.1 10: person som för ett oordentligt o. supigt liv, slarv(er). Det var någon kladd som drack. Lidman HusFrökn. 289 (1918). Cannelin (1921).
5) (†) övergående i adjektivisk anv.: lindrigt berusad, ”kladdig” (se d. o. 2 b). Han drack sig aldrasednast Bladd / Af alla, som med honom drucko, / Och Tratt var ofta ej ens kladd, / Då alla andra voro cucu. AB 1845, nr 2, s. 3.

 

Spalt K 1033 band 14, 1936

Webbansvarig