Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLACKIG l. KLACKOT, adj.
Ordformer
(-ig c. 1730—1784. -ot 1690—c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. klackig, hornlös, kullig; avledn. av KLACK, sbst.2]
(†)
1) om boskap: som saknar horn, hornlös, kullig. Swedberg Ordab. (c. 1730). Dähnert (1784).
2) om träd: med avbruten l. avhuggen topp? Man hugger i Skogen klackotta Trän, sätter dem lijtet särskillt från hwar andra, en Famn eller 2 alt som man will hafwa (hö-)Stacken stoor till, uthi Qwistarna kastar man Hööt med Strögaflar och trampar det såsom man kan. Rålamb 13: 26 (1690).

 

Spalt K 1033 band 14, 1936

Webbansvarig