Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KERELL, f.? (OxBr. 3: 212 (1631), AOxenstierna Bref 4: 274 (1646)) l. n. (BtÅboH I. 9: 227 (1637), ConsAcAboP 3: 297 (1668)); best. -en l. -et; pl. -er.
Ordformer
(carell (-el) 1631—1651. caråll 1638. corell 1637—1668. coroll 1637. käräl 1654. querell(e) 1652—1790)
Etymologi
[av fr. querelle, av lat. querela, querella, klagan, till lat. queri, klaga (jfr KVERULANT)]
(†)
1) klagomål, anklagelse. Borgmästaren stembde Hindrich Vilmardinck til rådhstugu för det caråll såm han emot borgmästaren hadhe. BtHforsH 1: 233 (1638).
2) gräl, tvist. OxBr. 1: 679 (1631). Orsaken till deras querell ha de ej velat bekänna. HSH 22: 304 (1653). (Studenterna) Förmantes sidst, at the här effter icke inlåta sig i sådhant corell. ConsAcAboP 3: 297 (1668). Kellgren (SVS) 6: 257 (1790).

 

Spalt K 906 band 14, 1935

Webbansvarig